Stay True! Stay Awesome!

Senaste inläggen

Av Herr Dunderskägg - Onsdag 10 aug 16:07


Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.


För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en minut vändes allt uppochned och jag gick från lyckligaste mannen i världen, till ett nervvrak som inte kunde sluta gråta, varje ensam stund jag fick. 

I mina mörkaste stunder kontemplerade jag mina alternativ och ja, nog fanns de allra mörkaste tankarna där, när det var som allra värst. Jag ville bara ta en överdos och bara somna in. Det fanns ingenting att leva för, antog jag då.


Så fel jag hade. 


Jag har mitt liv att leva för. Mitt liv, mina vänner, min familj. Mina underbara syskonbarn som jag är lyckligt lottad att få se växa upp och bli små vuxna människor. 


Sedan dess så har jag också tänkt på att jag faktiskt nu, när jag har ett jobb, för första gången på väldigt länge, kunna unna mig saker till mig själv. Spel, en ny PC, kläder, skor, tid för eftertanke vad som egentligen har värde här i livet och vad jag faktiskt vill åstadkomma.


Mitt liv har gått i vågor senaste månaderna. Och än är det inte det stabilaste av liv. But I'm getting there.

En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget. Har nästan slutat planera saker och bara går lite grann på instinkt. Vad är viktigast för mig? Vad vill jag? Vem ÄR jag?


Jag har lång väg att gå. Men jag ser nog något som glimrar i slutet på tunneln. Och jag är rätt säker att det inte är ett tåg. 


Until next time.


/D

ANNONS
Av Herr Dunderskägg - Torsdag 30 juni 17:26


Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet. 


Här sitter jag. I min lägenhet. 


Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.


Här sitter jag. Ensam.


Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker. 


Jag tänkte ju gifta mig i år eller nästa år. Jag hade ju tänkt starta familj. Men nu blir det inte så. Istället sitter jag här, ensam och fattar fortfarande ingenting. Det har gått ett halvår sen det tog slut. För (nästan) en månad sedan lämnade du lägenheten och allt vi byggt upp tillsammans. Ett tryggt liv. En kärlek som jag trodde aldrig skulle ta slut.

Du var ju "den" för mig. 


Men universum skiter på dig och dina planer, ibland. Universum bryr sig inte. Det finns inget som man kan påverka.


Istället sitter jag här. Där jag sitter. Jag borde göra fint i lägenheten, städa, diska, göra snyggt. Men jag finner ingen motivation till det. Vem ska se det? Jag. Och det känns ju bara sjukt trist. Finns ingen jag kan göra nåt för längre. Ingen att laga mat till, ingen att sjunga för, ingen att krama.


Istället sitter jag här. Oventandes om framtid och vad jag ska göra.


Jag blir 32 i år. 32 år gammal, barnlös, singel och känner bara hur tragisk jag är som misslyckats med allt i livet.

Allt jag planerade har gått i kras. Allt.


Här sitter jag. Och vem kunde bry sig?


/D

ANNONS
Av Herr Dunderskägg - Tisdag 28 juni 17:34


En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.


Jag kanske syns mer än jag borde.

Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar.

Jag låter mer än vad folk orkar höra på.

Jag kanske är överdrivet på. 


En stor personlighet i en väldigt liten, smått överviktig, kropp. 


Där självförtroendet nästan är kört i botten, där jag ensam går igenom den största förändringen jag nånsin stött på. Jag går, just nu, igenom en väldigt tuff tid.



Jag vet att folk har tagit avstånd ifrån mig, pga vem jag är. En 25-åring i en (snart) 32 år gammal kropp. 

En vilja att stå i centrum. Kanske för mycket, ibland. Jag vet att jag kan vara en otrolig pina att vara med.


Det kanske finns en plats för mig, nånstans. Men inte här och nu, vad jag känner. 


Helt ärligt vet jag inte hur jag ska vara för att passa in. 


Ärligt talat, så vet jag inte vem jag förväntas vara.


Allt jag begär, är att vara nån som människor kan förtro sig till. Jag vill bli älskad för den jag är. Inte för nån jag förväntas vara.


Jag vill bara vara den som sprider glädje, skratt och den som folk tycker om att umgås med.

Den person som man kan anförtro sig till när man har problem, när man vill gråta eller skratta tillsammans med någon. 


Take it or leave it. This is me. 


För vad det är värt, skriver jag detta inlägg. Kanske nån läser det. Kanske inte. Vem vet.


...until I write again.

Av Herr Dunderskägg - Söndag 19 juni 00:31

Natten kliver på och mörkret lägger sig.

Jodå, molnen täcker det mesta utav sommarhimlen inatt och mörkret är påtagande starkt i denna, annars så ljusa årstid. Regntunga moln har täckt himlen i dagarna tre och det gör mig inte alls på humör.


Ensamheten tränger sig på och tankarna börjar snurra. "Vad vore jag utan dina andetag?" skrev emopoparna Kent i en utav sina mest kända låtar. Och också den Kent-låt jag tål. Men inte deras version. Deras version är trist, grå och intetsägande. Hur som haver...


...tankarna gör sig påminda. Vad vore jag utan dina andetag? Jag trodde jag skulle känna frihet och glädje när hon lämnade mig. Det har nu gått två veckor. Jag har fortfarande svårt att ta in ensamheten. Det finns ingen där när jag kommer hem. Inga söta sms väntar längre på mig i min mobiltelefon. Tystnaden är total. Jag är inte van vid detta.

Jag ogillar verkligen ensamheten. Tystnaden. Det som skulle bli min nystart, blev istället någon sorts mardröm.


Fem och ett halvt års sällskap, blev istället ett enormt tomrum som jag inte kan fylla ensam. Jag har så otroligt svårt att se uppsidan med att vara ensam. Att vara ensam har aldrig varit jag. Aldrig någonsin.

Jag har alltid velat ha över vänner, bekanta... Ja, jag har till och med gått till den milda grad att jag bjudit in främlingar (som sen blev vänner, förvisso), bara för att jag avskyr ensamhet.


Det går väl kanske bra i nån dag, sådär. Men i det långa loppet tål jag inte ensamheten.

Värsta är ju att somna och vakna ensam. It's the fucking worst. 


Finns det något bättre än att vakna bredvid någon man tycker om? Se deras avslappnade ansikte som dreglar ner sin kudde sådär sött. Haha. :)

Nej, men skämt åsido. Det finns fan inget bättre än att krypa nära den man tycker om när man ska somna, eller när man vaknat, skeda och bara njuta. Nu har jag en stor jävla säng för mig själv. Det var väl skönt första 3 nätterna (jag sov på soffan i ett halvår). Nu är det outhärdligt.


Alltså, misstolka mig rätt här. Jag är över mitt ex. Men jag saknar ändå närheten, sällskapet, konversationerna. 

Alla filmkvällar, eller bara de där dagarna man låg i soffan hela dagen och tittade på serier och inte nödvändigtvis sa så mycket, utan man bara var. Tillsammans. Förbannat vad jag saknar den grejen.


Nåja... Lite tankar i alla fall. Ändå ingen som läser. Skriver för mig. 


/Skägget

Av Herr Dunderskägg - 25 november 2015 23:39

Det finns något som är viktigt för mig. Det viktigaste för mig är att folk runt mig mår bra. När de jag tycker om mår bra, mår jag bra. Jag har länge mått dåligt och haft djupa ärr efter både fysisk och psykisk mobbing. Skola som arbetsplats. Men, jag har bearbetat mig själv och kommer till klarhet mer och mer, för varje dag som går.


För bara något år sedan, såg jag bara mörker. Men nu kan jag se en ljusning. Äntligen, ser jag en ljusning.


Ljusningen heter: "TV-spel". 


Genom TV-spelens värld kan jag förändra liv. Om jag bara har tålamod. 


Ta ett exempel. Pewdiepie. Han har, genom sin Youtubekanal, skänkt hundratusentals kronor till olika välgörenheter, bara genom att vara en kille som spelar TV- och dataspel. Han har kämpat för att komma dit han är idag. Inget snack.

Man får inte över 40 miljoner följare, bara sådär. Jag skulle gott nöja mig med hundra tusen. Det skulle vara en overklig grej. Men då måste jag jobba för det. Videos eller stream flera gånger i veckan. Utmana mig själv och vad jag kan göra.


I slutändan handlar det inte om mig. I slutändan handlar det om vad jag kan göra för andra, genom mitt intresse. Mitt intresse och passion, som är TV-spelandet. En stor del av mitt liv är att få spela TV-spel. Senaste åren har det blivit mer och mer. Jag och så många andra, i dagens läge, följer en eller flera Youtubepersonligheter eller grupper.

Där de spelar spel, underhåller och tjänar rätt fina pengar på vad de gör. Men i slutändan handlar det inte om att försörja mig själv. Visst, det skulle vara en bonus.


Skulle jag, mot all förmodan, lyckas att samla på mig 100k följare. Ett mål för kanske 2-3 år framöver, efter att jag införskaffat next gen-konsol. Så skulle jag, regelbundet, försöka samla ihop pengar till bröstcancer-, prostatacancer och dylika fonder. Jag skulle höja medvetenheten kring saker som, till exempel, fibromyalgi. Fibromyalgi som många inte ens vet, existerar. Få in pengar till forskning, så man kan hitta en lösning, på ett problem som är så oerhört negligerat. Tänk dig, att du har ont i varenda muskel och varenda led, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och det enda som rekommenderas är bra kost, motion och alvedon. Förjävligt!


Det vill jag ändra på. Jag vill hjälpa till. Se förändring. Veta att, jag kan förändra, för andra. Jag har sett så mycket lidande. På så nära håll. 


Hur rättvist är det att barn dör i förtid pga att cancerforskningen inte kommit längre än vad den gjort. Eller hur rättvist är det att en psykiskt sjuk människa ska få gå orolig över att skada sig själv eller andra, bara pga att det inte finns pengar eller tid nog för denne att få hjälpen, som är nödvändig.


Jag vill kunna stå till hands. Jag vill hjälpa de som lider. Jag har, som tur är, hälsan. Och därför vill jag hjälpa.


Jag hoppas att jag, inom en snar framtid, kan börja resan som slutar med att jag kan hjälpa människor få den vård, den medicin eller omtanke, som behövs. Det är en dröm. Men den är än så länge, bara just det... en dröm.

Av Herr Dunderskägg - 6 augusti 2015 17:38

Jag lever inget normalt liv.


Man kan tro det på ytan. Jag ler, jag skrattar och ser ut att må bra.


Men i botten, där i avgrunden, har jag förbannat ont.


Jag lever ett liv som ingen ska behöva göra. Jag går med ständig magvärk, det knyter sig liksom, varje gång jag ser någon vän, familjemedlem eller liknande säga nånting om att köpa saker, att åka på semester, att bara en så enkel sak som att köpa en liten present, gör att det vänder sig i magen.


Jag har inte haft en regelbunden inkomst på flera år. Ja, man kan väl säga att jag har nån sorts rädsla för att börja jobba. Men jag tror det beror på att jag varit borta från arbetslivet i över 4 års tid. Jag blir rädd att jag ska göra bort mig och att jag ska göra fel och få sparken direkt. För det har hänt. Det har hänt att jag blivit entledigad utan att ens få en minsta förklaring till varför.


Jag söker 20-40 jobb i månaden och får svar på kanske 1 av dom, om jag har tur. Jag skulle nog dra det till att, av att för vart hundrade jobb jag sökt, så har jag fått svar på, i snitt 3. Oftast i mailform, i det där massutskicket, ni vet.


"Vi vill meddela dig om att vi inte valt att gå vidare med just DIN ansökning. Vi behåller ditt CV... blah blah blah..."


Jag vet hur visan går. Jag har ingen fin utbildning, men jag har stora intressen och brinner för vissa saker. Något som jag skulle tycka var otroligt kul är att köra bil, hålla på med och vara runt bilar, jag gillar att jobba fysiskt, men kanske inte börja med att - första dagen - lyfta 4 ton jord. Då tar min kropp stryk och jag ligger nästa dag.


Nej, men nånting, kanske målare, kanske kakelsättare, stensättare eller dylikt. Kanske vara säljare på nåt roligt ställe, köra ut varor till butiker, träffa folk. Det finns väl egentligen bara två jobb jag inte kan tänka mig.

Och det är att jobba inom vården, eller vara personlig assistent. Annars är jag rätt öppen. 


Jag har ett bra CV, dock bara med ströjobb. Självklart tänker ju arbetsgivarna på det, när dom ser att jag bara varit på ett ställe i mer än ett år åt gången. De blir misstänksamma och så väljer dom bort mig. Det är väldigt sällan jag ens får träffa de ansvariga och visa vem jag är och få en ärlig chans att visa just DOM, att jag vore en tillgång för dom under rätt premisser.


Jag kräver absolut inte mycket. Jag kan börja med att tjäna jättelite i början och jobba upp mig. Jag kan fan till och med jobba timme, eller deltid. Jag skulle bara kunna jobba 5-10 timmar i början, bara för att få komma in i jobbet och hjälpa till. Men, jag tar inget för givet. Jag kommer absolut inte få något jobb bara sådär. Det är inte min stil.


Det är för alla andra. Spelar ingen roll hur mycket jobb jag söker. Jo, då. Jag har varit in till arbetsgivare med CV och meritförteckningar, jag har ringt och tjatat på arbetsgivare att just JAG borde jobba för dom. Men inget ändras.


Alla andra får jobb hur enkelt som helst - utom jag. I alla fall känns det så. Hopplöst. Önskar jag bara kunde få starta om. Från när jag skulle välja gymnasielinje, helst. Då hade jag aldrig i helvetet börjat på en estetlinje. Då hade jag valt el, industri eller fordon. Utan snack. Sen hade jag självklart skött mig bättre i skolan och gjort bättre ifrån mig och fått högre betyg. Men, det är lätt att vara efterklok.


Så nu sitter jag här. Snart 31 år gammal, utan liv, utan pengar och med en sambo, som jag för mitt liv, inte kan förstå hur hon har tålamodet för/med mig. Jag kan inte vara lätt att leva med. Nu rinner tårarna ned för mina kinder, så det är dags att avrunda.


Hoppas på att få se en ljusning, nån gång.


Det känns som att det borde vara min tur snart... Men jag hoppas inte på nånting. För det har jag slutat med...

Av Herr Dunderskägg - 17 juli 2015 19:27


Hata mig om ni vill efter detta blogginlägg... men jag tänker inte ideligen stå tyst i ett hörn och se hur en 17-årig snorunge får den sortens uppmärksamhet hon fått senaste tiden, får dra rasist-, alla män är svin- och PK-kortet så fort någon inte håller med henne på sociala medier eller i de vanliga medierna.


Ni vet alla vem jag pratar om, men jag tänker inte nämna hennes namn. Hon får det uppmålat på tusentals tweets, instagrambilder och artiklar i alla jävla tidningar runt om i Sverige ändå.


Fine - hon har haft ett par hits på radion, men rättfärdigar det att alla ska se upp till henne? Att hon är en stark kvinna och förebild för sina fans? Hon tillåts varje dag att spotta ur sig skit, okvädesord, kallar folk för skällsord och beter sig allmänt idiotiskt. Hon kan inte ta kritik, hon kan inte uttrycka sig konstruktivt och är allmänt otrevlig och "blockar" folk för att dom inte håller med henne om en viss sak. Där kan vi dessutom lägga till omogen, till listan över hennes dåliga kvalitéer. 


I mina ögon är hon bara ännu en av alla dessa snorungar med fashion- och modebloggar, vloggar och som ska föreställa nån sorts guru som ska bli "det nästa stora", men som glömts bort inom 4-5 år. Snart är hon en i mängden igen och får inte all denna uppståndelse. 


Hela grejen har absolut gått till överdrift. Mord-, våldtäkts- och olaga hot går fan bort. Spelar ingen roll vem du är. Allt har blåsits upp till en skitstorm utan like i modern tid.

Backa hit och backa dit. Folk får inte längre ha åsikter utan att nån skiter på sig och bara måste läxa upp folk att "så får du minsann inte tycka. Fy fy! Byt åsikt NU, annars... Avföljer jag dig".


Ooooh, I'm shaking... 


Svenskar (generellt) är idag så jävla lättkränkta att det har blivit löjligt. Dagens samhälle håller på att förvandlas till något jag inte längre känner igen. En enda soppa med folk som ska ha mer åsikter än den andra.

Nu får ni väl ändå ta och ge er, va?! Är det inte det som alltid varit charmen med vårat öppna samhälle? Åsiktsfriheten har ju alltid flödat i modern tid. Men alltid finns det bara nån som ska sätta sig på tvären och vara vrång med armarna i kors och klaga i tidningen. Ja till och med godispåsar får mer uppmärksamhet än världssvälten, fattigdomen hemma i Sverige, flyktingproblemet.


Mellanmjölk, är vad du blivit. Ja, du. Precis du. Alla kissar ner sig av skräck om det uppstår ett problem. Alla skyller på alla och ingen tar tag i problemen längre.

Tacka vet jag förr i tiden. Då fick man stryk om man betedde sig som en idiot, så var det bra med det (wink, wink).


--


Så, sluta upp med ge er på varandra så fort ni har olika åsikter. Det är inte så svårt att säga snälla saker till varandra. Är det svårt att använda vett och etikett på sociala medierna? Tänk efter en extra gång innan du skriver till någon som du inte håller med. Du beter dig väl inte så mot dina vänner, när dom inte håller med dig? Då bör du inte heller hota någon som tycker annars än dig på internet. Det får dig bara att se väldigt dum ut.


Håller du inte med, starta då hellre en konstruktiv diskussion och märker du att den du argumenterar emot är korkad och inte alls är en vettig människa, ja... Då kan du helt enkelt le, dra dig tillbaka och bara vara stolt över att du är mer vuxen än din motpart.


Och alla ni som just är så fruktansvärt rädda för starka personligheter och som drar till med ett hot av något slag för att ni inte vet bättre, för att era mammor inte kramade er tillräckligt när ni var små (eller ni kanske bara blev tappade som nyfödda) ni måste fan vara de allra töntigaste människorna på denna planet. Grow some fucking balls och använd konstruktiv kritik istället. Mmmkay?


Jag har blivit mordhotad, fått hot om misshandel mot mig, min familj och fan och hans moster under mina år.

Jag har skinn på näsan och vågar säga vad jag tycker. Är det någon som har problem med det och måste hata det, då måste jag faktiskt säga att jag tycker riktigt synd om er. Stackars, stackars er lättkränkta personer.


Och innan jag börjar avrunda - även ni som matar trollen - det är ni som gör detta möjligt. Att denna skitstorm havererade och spårade ur är erat fel och inget annat. 


--


Och hur ynklig är du, just du, som bara måste rätta dig i ledet av alla PK-människor? Är du rädd att du inte ska bli omtyckt på internet om du inte håller med den 17-åriga snorungen? Är du rädd att tappa följare på ditt Twitter- eller Instagrankonto?

Bara för att man inte håller med henne är man fan inte en kass person eller negativt inställd på något vis.

Tvärt emot. Man får helt enkelt använda sunt förnuft. 


Respektera alla. Inte bara kvinnor. Alla. 


Och håller ni inte med mig - fuck me, right?!


Och måste du bara ha en åsikt om mina åsikter efter detta inlägg, har jag två väl valda ord att säga till dig:


"Fuck off".



Av Herr Dunderskägg - 8 juni 2015 16:07


Jag har en dröm.


En dröm jag inte kan förverkliga utan hjälp.


Men jag kan absolut inte ta hjälpen för givet. Man måste kämpa för sin dröm. Jag är i valet och kvalet om att verkligen det är någon idé att lägga ut sina idéer bland folk som är av "the working class", eller hur man ska säga.


Min dröm - är en dröm som kostar. Inte en förmögenhet - inte alls. Men det kostar. Crowdfunding finns ju. Den vore ju en stor hjälp. Men min fråga till er läsare är - borde jag? 


Jag vill starta upp en Youtubekanal med gamingkontent och vloggar. Att göra det vore sjukt kul. Men arbetsmarknaden är ju som den är just nu. Jag söker jobb med ljus och lykta för att kunna göra detta själv. Utan hjälp. Så att ingen ta ifrån mig framgången när den väl kommer. 


Jag är bestämd. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag vill förverkliga denna dröm. Såklart skulle kontentan av Youtubekanalen bli att det är grundat på engelska för att nå en bred publik, och nå sådana pass framgångar att jag faktiskt kan betala för mig i vardagen. Räkningar och sådant. 


Att ha en Youtubekanal skulle även göra det lättare för mig att göra saker jag älskar. Nämligen att spela. En utav mina stora passioner. Youtubekanalen kan även leda till livestreaming via Twitch.tv eller dylikt, där folk får chatta med en direkt när man spelar, etc. 


Varför skulle jag behöva crowdfunda mitt experiment? Jo, för att köpa en dator, som behövs för att spela de spel jag vill spela på en eventuell Youtubekanal kostar. Inte överdrivet mycket dock och det är en engångssumma och en dator jag lätt kan leva och spela med i ett par år innan den behöver uppdateras, grafikmässigt, minnesmässigt och hårddisksmässigt. 

Jag kommer även behöva en kamera att filma med (facecam), men det behöver inte vara någon värsting i början. Jag har redan mikrofon som jag kan göra game commentary med. En sista detalj är ljussättningen till facecam-inspelningen. Det kostar inte överdrivet ändå. 


Så, hur mycket skulle jag behöva? 10-15 tusen skulle vara en start. 100 personer som ger 100 kronor vardera bör ju inte vara någon onåelig drömgräns? Eller?


Jag skulle kunna dra in pengar på reklam, via subscribers på twitch (kostar 5 dollar/~50 kr i månaden att bli subscriber till en kanal där) och på att sälja saker (om jag når framgång, vill säga). Jag är målmedveten och vill göra detta. Jag vet att jag har den konstnärliga ådran, jag älskar att spela spel och jag är stor i käften och älskar även att prata och bjuda på mig själv. Vad mer kan man begära av en person som har en Youtubekanal med gamingkontent?


-----


Jag vill ha ALLA era åsikter. Skriv till mig på Facebook, eller på twitter (@dunderskaegg) eller här i kommentatorsfältet. 


Tills vi ses igen.


Stay nerdy. Stay awesome.

Presentation


Musik. Vänner. Gitarrer. Konserter. Livet. Kaffe. Öl. Cigaretter. Passion. Allt.

Omröstning

Hur länge har du följt bloggen?
 Sedan starten 2009
 Följer den bara sporadiskt
 Hittade den just
 Din blogg är skit, vem bryr sig?

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Stay True! Stay Awesome! med Blogkeen
Följ Stay True! Stay Awesome! med Bloglovin'

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se