Stay True! Stay Awesome!

Senaste inläggen

Av Herr Dunderskägg - Lördag 29 april 23:35

För 16 månader sedan ändrades mitt liv, radikalt.


Jag blev lämnad av den största kärleken jag någonsin haft. Hela min värld vändes uppochned och jag hamnade i ett chocktillstånd som släppte 6 månader efter att förhållandet tagit slut. 

6 månader efter det att det skedde, flyttade hon nämligen ut från min lägenhet och jag hamnade i en depression som störde både jobb- och privatliv. Jag sov inte. Jag åt inte. Jag grät i min ensamhet. Jag funderade flera gånger på att avsluta mitt liv. 


Depressionen blev djupare och djupare och jag försvann in i ett hål, där mörkret omslöt mig totalt och jag stod på gränsen till självmord. Det var otroligt nära att jag inte orkade mer. Jag lyssnade på låtar som påminde mig om mitt ex, jag tittade på bilder på oss och grät, jag fick regelbundna ångestattacker och ville bara gömma mig från omvärlden. Jag slutade fungera som människa och blev, mer eller mindre, apatisk. 


Den kvinnan jag var tillsammans med var mitt allt. Jag planerade bröllop, flytt 70 mil norrut i Sverige och ändra allt i mitt liv - för henne. Helt i onödan. Fem år åt helvete, tänkte jag. Men nu kan jag se tillbaka på de fem åren och lära mig av det. Att för en - att inget är skrivet i sten och att livet kan förändras imorgon, till något mycket värre - eller bättre, för den delen. 


För ungefär en vecka sedan, så satt jag ner och slog igång en låt jag ofta kopplat ihop med mitt ex och jag märkte att.... Jag känner verkligen ingenting när jag lyssnar på låten, längre. Jag tryckte upp bilder på dataskärmen och även där - ingenting. 


16 månader efter att jag förlorat min själsfrände, hade jag äntligen kommit över henne. Samtidigt blir jag väldigt ledsen över att jag kunnat komma över, den jag trodde jag skulle få leva hela mitt liv med. Den människa som räddade mig när jag var låg, den som kramade mig när jag behövde det och den enda människa som älskat mig, utanför den innersta cirkeln. 


Det gör mig vemodig. Näst intill tårögd. Men samtidigt glad. Otroligt lättad, om inte annat. 


Jag blir fortfarande låg vissa kvällar, då jag sitter ensam. Jag har fortfarande kasst självförtroende, då jag testat onlinedatingsidor och sånt och man försöker vara trevlig, nå ut till andra, men bara blir totalt ignorerad. Man börjar tänka i banor om att jag inte ser bra nog ut, för att duga, eller att att jag är tjock eller nåt annat. 


Visst, jag kommer aldrig vara den kille som är den som ser bäst ut. Men jag vet samtidigt att jag har väldigt bra sidor hos mig själv. Men det ser man inte online och jag förstår att tjejer ignorerar mig, då jag är långt ifrån snygg. Jag är långt ifrån någon prince charming. Jag har mer och mer börjat ställa in mig på att vara ensam för resten av mitt liv. Barnlös. Singel. Det gör ont i hjärtat. Men det är något jag börjar anpassa mig till. Jag blir inte yngre. 


Jag kommer ALLTID vara självkritisk. Jag kommer alltid ha en skev självbild. 


Hur kan någon nånsin älska mig, igen, när jag inte älskar mig själv?


Här är jag nu. Nöjd med att äntligen vara fri från vissa demoner, medan andra inte vill släppa taget. 


Glad över att äntligen kunna se framåt, men ledsen över att jag förmodligen aldrig kommer att älskas av någon, igen. 


/D

ANNONS
Av Herr Dunderskägg - Fredag 17 mars 23:19

"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan.
"Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den.

Jag måste ändå få ur mig mina tankar.
Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!"
Ja... Kanske...

Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lugnande röst.
Någon som fokuserar på mig. Bara för 3 sekunder.
Någon som tar mig i sin famn och bara hålla mig trygg en liten stund.
 
Under mina leenden ni ser på bilder, bor numera ett mörker.
Ett mörker jag inte märkt av sedan 2009.
 
Oron växer i mig. Ångesten visar åter sitt fula ansikte.
De där känslorna av självhat jag trodde jag besegrat.
Tankarna far omkring i mig.
 
Det finns inget som skrämmer mig mer än ensamheten.
De tysta stunder när jag sliter min hjärna sönder och samman.
 
Vänner som skrattar. Har kul. Har ett liv.
Jag blir avundsjuk. Jag vill också vara glad.
 
Vill så gärna komma över det som ännu jagar mig.
Det där mörkret. Skuggorna i mitt eget huvud.
 
Vill berätta så mycket. Men något hindrar mig.

- "Varför ska jag berätta det som stör mig?", tänker jag tyst.
- "Dom har väl egna problem..." 
- "Tryck ner det. Skruva på locket. Hårt. Öppna aldrig igen. Svälj stoltheten, för fan!"
- "Du är en stark man. Du kan ta hand om dig själv. Sluta vara en sån kärring!"
 
Jag är inget annat än ett svart får, en besvikelse för så många.
 
Kan lika gärna vara ensam.
 
Lika gärna vara tyst.
 
Lika bra.

ANNONS
Av Herr Dunderskägg - 10 augusti 2016 16:07


Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.


För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en minut vändes allt uppochned och jag gick från lyckligaste mannen i världen, till ett nervvrak som inte kunde sluta gråta, varje ensam stund jag fick. 

I mina mörkaste stunder kontemplerade jag mina alternativ och ja, nog fanns de allra mörkaste tankarna där, när det var som allra värst. Jag ville bara ta en överdos och bara somna in. Det fanns ingenting att leva för, antog jag då.


Så fel jag hade. 


Jag har mitt liv att leva för. Mitt liv, mina vänner, min familj. Mina underbara syskonbarn som jag är lyckligt lottad att få se växa upp och bli små vuxna människor. 


Sedan dess så har jag också tänkt på att jag faktiskt nu, när jag har ett jobb, för första gången på väldigt länge, kunna unna mig saker till mig själv. Spel, en ny PC, kläder, skor, tid för eftertanke vad som egentligen har värde här i livet och vad jag faktiskt vill åstadkomma.


Mitt liv har gått i vågor senaste månaderna. Och än är det inte det stabilaste av liv. But I'm getting there.

En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget. Har nästan slutat planera saker och bara går lite grann på instinkt. Vad är viktigast för mig? Vad vill jag? Vem ÄR jag?


Jag har lång väg att gå. Men jag ser nog något som glimrar i slutet på tunneln. Och jag är rätt säker att det inte är ett tåg. 


Until next time.


/D

Av Herr Dunderskägg - 30 juni 2016 17:26


Här sitter jag. Nyss hemkommen från jobbet. 


Här sitter jag. I min lägenhet. 


Här sitter jag. Med tårar rinnandes längs kinderna.


Här sitter jag. Ensam.


Livet blir inte som man väntat sig. Det är en sak som är säker. 


Jag tänkte ju gifta mig i år eller nästa år. Jag hade ju tänkt starta familj. Men nu blir det inte så. Istället sitter jag här, ensam och fattar fortfarande ingenting. Det har gått ett halvår sen det tog slut. För (nästan) en månad sedan lämnade du lägenheten och allt vi byggt upp tillsammans. Ett tryggt liv. En kärlek som jag trodde aldrig skulle ta slut.

Du var ju "den" för mig. 


Men universum skiter på dig och dina planer, ibland. Universum bryr sig inte. Det finns inget som man kan påverka.


Istället sitter jag här. Där jag sitter. Jag borde göra fint i lägenheten, städa, diska, göra snyggt. Men jag finner ingen motivation till det. Vem ska se det? Jag. Och det känns ju bara sjukt trist. Finns ingen jag kan göra nåt för längre. Ingen att laga mat till, ingen att sjunga för, ingen att krama.


Istället sitter jag här. Oventandes om framtid och vad jag ska göra.


Jag blir 32 i år. 32 år gammal, barnlös, singel och känner bara hur tragisk jag är som misslyckats med allt i livet.

Allt jag planerade har gått i kras. Allt.


Här sitter jag. Och vem kunde bry sig?


/D

Av Herr Dunderskägg - 28 juni 2016 17:34


En vilsen själ i en allt för stor och otydlig värld.


Jag kanske syns mer än jag borde.

Jag tar nog mer plats än vad jag förtjänar.

Jag låter mer än vad folk orkar höra på.

Jag kanske är överdrivet på. 


En stor personlighet i en väldigt liten, smått överviktig, kropp. 


Där självförtroendet nästan är kört i botten, där jag ensam går igenom den största förändringen jag nånsin stött på. Jag går, just nu, igenom en väldigt tuff tid.



Jag vet att folk har tagit avstånd ifrån mig, pga vem jag är. En 25-åring i en (snart) 32 år gammal kropp. 

En vilja att stå i centrum. Kanske för mycket, ibland. Jag vet att jag kan vara en otrolig pina att vara med.


Det kanske finns en plats för mig, nånstans. Men inte här och nu, vad jag känner. 


Helt ärligt vet jag inte hur jag ska vara för att passa in. 


Ärligt talat, så vet jag inte vem jag förväntas vara.


Allt jag begär, är att vara nån som människor kan förtro sig till. Jag vill bli älskad för den jag är. Inte för nån jag förväntas vara.


Jag vill bara vara den som sprider glädje, skratt och den som folk tycker om att umgås med.

Den person som man kan anförtro sig till när man har problem, när man vill gråta eller skratta tillsammans med någon. 


Take it or leave it. This is me. 


För vad det är värt, skriver jag detta inlägg. Kanske nån läser det. Kanske inte. Vem vet.


...until I write again.

Av Herr Dunderskägg - 19 juni 2016 00:31

Natten kliver på och mörkret lägger sig.

Jodå, molnen täcker det mesta utav sommarhimlen inatt och mörkret är påtagande starkt i denna, annars så ljusa årstid. Regntunga moln har täckt himlen i dagarna tre och det gör mig inte alls på humör.


Ensamheten tränger sig på och tankarna börjar snurra. "Vad vore jag utan dina andetag?" skrev emopoparna Kent i en utav sina mest kända låtar. Och också den Kent-låt jag tål. Men inte deras version. Deras version är trist, grå och intetsägande. Hur som haver...


...tankarna gör sig påminda. Vad vore jag utan dina andetag? Jag trodde jag skulle känna frihet och glädje när hon lämnade mig. Det har nu gått två veckor. Jag har fortfarande svårt att ta in ensamheten. Det finns ingen där när jag kommer hem. Inga söta sms väntar längre på mig i min mobiltelefon. Tystnaden är total. Jag är inte van vid detta.

Jag ogillar verkligen ensamheten. Tystnaden. Det som skulle bli min nystart, blev istället någon sorts mardröm.


Fem och ett halvt års sällskap, blev istället ett enormt tomrum som jag inte kan fylla ensam. Jag har så otroligt svårt att se uppsidan med att vara ensam. Att vara ensam har aldrig varit jag. Aldrig någonsin.

Jag har alltid velat ha över vänner, bekanta... Ja, jag har till och med gått till den milda grad att jag bjudit in främlingar (som sen blev vänner, förvisso), bara för att jag avskyr ensamhet.


Det går väl kanske bra i nån dag, sådär. Men i det långa loppet tål jag inte ensamheten.

Värsta är ju att somna och vakna ensam. It's the fucking worst. 


Finns det något bättre än att vakna bredvid någon man tycker om? Se deras avslappnade ansikte som dreglar ner sin kudde sådär sött. Haha. :)

Nej, men skämt åsido. Det finns fan inget bättre än att krypa nära den man tycker om när man ska somna, eller när man vaknat, skeda och bara njuta. Nu har jag en stor jävla säng för mig själv. Det var väl skönt första 3 nätterna (jag sov på soffan i ett halvår). Nu är det outhärdligt.


Alltså, misstolka mig rätt här. Jag är över mitt ex. Men jag saknar ändå närheten, sällskapet, konversationerna. 

Alla filmkvällar, eller bara de där dagarna man låg i soffan hela dagen och tittade på serier och inte nödvändigtvis sa så mycket, utan man bara var. Tillsammans. Förbannat vad jag saknar den grejen.


Nåja... Lite tankar i alla fall. Ändå ingen som läser. Skriver för mig. 


/Skägget

Av Herr Dunderskägg - 25 november 2015 23:39

Det finns något som är viktigt för mig. Det viktigaste för mig är att folk runt mig mår bra. När de jag tycker om mår bra, mår jag bra. Jag har länge mått dåligt och haft djupa ärr efter både fysisk och psykisk mobbing. Skola som arbetsplats. Men, jag har bearbetat mig själv och kommer till klarhet mer och mer, för varje dag som går.


För bara något år sedan, såg jag bara mörker. Men nu kan jag se en ljusning. Äntligen, ser jag en ljusning.


Ljusningen heter: "TV-spel". 


Genom TV-spelens värld kan jag förändra liv. Om jag bara har tålamod. 


Ta ett exempel. Pewdiepie. Han har, genom sin Youtubekanal, skänkt hundratusentals kronor till olika välgörenheter, bara genom att vara en kille som spelar TV- och dataspel. Han har kämpat för att komma dit han är idag. Inget snack.

Man får inte över 40 miljoner följare, bara sådär. Jag skulle gott nöja mig med hundra tusen. Det skulle vara en overklig grej. Men då måste jag jobba för det. Videos eller stream flera gånger i veckan. Utmana mig själv och vad jag kan göra.


I slutändan handlar det inte om mig. I slutändan handlar det om vad jag kan göra för andra, genom mitt intresse. Mitt intresse och passion, som är TV-spelandet. En stor del av mitt liv är att få spela TV-spel. Senaste åren har det blivit mer och mer. Jag och så många andra, i dagens läge, följer en eller flera Youtubepersonligheter eller grupper.

Där de spelar spel, underhåller och tjänar rätt fina pengar på vad de gör. Men i slutändan handlar det inte om att försörja mig själv. Visst, det skulle vara en bonus.


Skulle jag, mot all förmodan, lyckas att samla på mig 100k följare. Ett mål för kanske 2-3 år framöver, efter att jag införskaffat next gen-konsol. Så skulle jag, regelbundet, försöka samla ihop pengar till bröstcancer-, prostatacancer och dylika fonder. Jag skulle höja medvetenheten kring saker som, till exempel, fibromyalgi. Fibromyalgi som många inte ens vet, existerar. Få in pengar till forskning, så man kan hitta en lösning, på ett problem som är så oerhört negligerat. Tänk dig, att du har ont i varenda muskel och varenda led, 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och det enda som rekommenderas är bra kost, motion och alvedon. Förjävligt!


Det vill jag ändra på. Jag vill hjälpa till. Se förändring. Veta att, jag kan förändra, för andra. Jag har sett så mycket lidande. På så nära håll. 


Hur rättvist är det att barn dör i förtid pga att cancerforskningen inte kommit längre än vad den gjort. Eller hur rättvist är det att en psykiskt sjuk människa ska få gå orolig över att skada sig själv eller andra, bara pga att det inte finns pengar eller tid nog för denne att få hjälpen, som är nödvändig.


Jag vill kunna stå till hands. Jag vill hjälpa de som lider. Jag har, som tur är, hälsan. Och därför vill jag hjälpa.


Jag hoppas att jag, inom en snar framtid, kan börja resan som slutar med att jag kan hjälpa människor få den vård, den medicin eller omtanke, som behövs. Det är en dröm. Men den är än så länge, bara just det... en dröm.

Av Herr Dunderskägg - 6 augusti 2015 17:38

Jag lever inget normalt liv.


Man kan tro det på ytan. Jag ler, jag skrattar och ser ut att må bra.


Men i botten, där i avgrunden, har jag förbannat ont.


Jag lever ett liv som ingen ska behöva göra. Jag går med ständig magvärk, det knyter sig liksom, varje gång jag ser någon vän, familjemedlem eller liknande säga nånting om att köpa saker, att åka på semester, att bara en så enkel sak som att köpa en liten present, gör att det vänder sig i magen.


Jag har inte haft en regelbunden inkomst på flera år. Ja, man kan väl säga att jag har nån sorts rädsla för att börja jobba. Men jag tror det beror på att jag varit borta från arbetslivet i över 4 års tid. Jag blir rädd att jag ska göra bort mig och att jag ska göra fel och få sparken direkt. För det har hänt. Det har hänt att jag blivit entledigad utan att ens få en minsta förklaring till varför.


Jag söker 20-40 jobb i månaden och får svar på kanske 1 av dom, om jag har tur. Jag skulle nog dra det till att, av att för vart hundrade jobb jag sökt, så har jag fått svar på, i snitt 3. Oftast i mailform, i det där massutskicket, ni vet.


"Vi vill meddela dig om att vi inte valt att gå vidare med just DIN ansökning. Vi behåller ditt CV... blah blah blah..."


Jag vet hur visan går. Jag har ingen fin utbildning, men jag har stora intressen och brinner för vissa saker. Något som jag skulle tycka var otroligt kul är att köra bil, hålla på med och vara runt bilar, jag gillar att jobba fysiskt, men kanske inte börja med att - första dagen - lyfta 4 ton jord. Då tar min kropp stryk och jag ligger nästa dag.


Nej, men nånting, kanske målare, kanske kakelsättare, stensättare eller dylikt. Kanske vara säljare på nåt roligt ställe, köra ut varor till butiker, träffa folk. Det finns väl egentligen bara två jobb jag inte kan tänka mig.

Och det är att jobba inom vården, eller vara personlig assistent. Annars är jag rätt öppen. 


Jag har ett bra CV, dock bara med ströjobb. Självklart tänker ju arbetsgivarna på det, när dom ser att jag bara varit på ett ställe i mer än ett år åt gången. De blir misstänksamma och så väljer dom bort mig. Det är väldigt sällan jag ens får träffa de ansvariga och visa vem jag är och få en ärlig chans att visa just DOM, att jag vore en tillgång för dom under rätt premisser.


Jag kräver absolut inte mycket. Jag kan börja med att tjäna jättelite i början och jobba upp mig. Jag kan fan till och med jobba timme, eller deltid. Jag skulle bara kunna jobba 5-10 timmar i början, bara för att få komma in i jobbet och hjälpa till. Men, jag tar inget för givet. Jag kommer absolut inte få något jobb bara sådär. Det är inte min stil.


Det är för alla andra. Spelar ingen roll hur mycket jobb jag söker. Jo, då. Jag har varit in till arbetsgivare med CV och meritförteckningar, jag har ringt och tjatat på arbetsgivare att just JAG borde jobba för dom. Men inget ändras.


Alla andra får jobb hur enkelt som helst - utom jag. I alla fall känns det så. Hopplöst. Önskar jag bara kunde få starta om. Från när jag skulle välja gymnasielinje, helst. Då hade jag aldrig i helvetet börjat på en estetlinje. Då hade jag valt el, industri eller fordon. Utan snack. Sen hade jag självklart skött mig bättre i skolan och gjort bättre ifrån mig och fått högre betyg. Men, det är lätt att vara efterklok.


Så nu sitter jag här. Snart 31 år gammal, utan liv, utan pengar och med en sambo, som jag för mitt liv, inte kan förstå hur hon har tålamodet för/med mig. Jag kan inte vara lätt att leva med. Nu rinner tårarna ned för mina kinder, så det är dags att avrunda.


Hoppas på att få se en ljusning, nån gång.


Det känns som att det borde vara min tur snart... Men jag hoppas inte på nånting. För det har jag slutat med...

Presentation


Skäggig. Bloggar ibland.

Omröstning

Hur länge har du följt bloggen?
 Sedan starten 2009
 Följer den bara sporadiskt
 Hittade den just
 Din blogg är skit, vem bryr sig?

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Stay True! Stay Awesome! med Blogkeen
Följ Stay True! Stay Awesome! med Bloglovin'

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se