Inget ont som inte har något gott med sig, brukar det ju heta. Nej, precis. Men ibland tar det tid innan man upptäcker att det faktiskt kanske finns något gott i allt elände.

För lite mer än 7 månader ändrades mitt liv totalt. På bara en minut vändes allt uppochned och jag gick från lyckligaste mannen i världen, till ett nervvrak som inte kunde sluta gråta, varje ensam stund jag fick. 

I mina mörkaste stunder kontemplerade jag mina alternativ och ja, nog fanns de allra mörkaste tankarna där, när det var som allra värst. Jag ville bara ta en överdos och bara somna in. Det fanns ingenting att leva för, antog jag då.

Så fel jag hade. 

Jag har mitt liv att leva för. Mitt liv, mina vänner, min familj. Mina underbara syskonbarn som jag är lyckligt lottad att få se växa upp och bli små vuxna människor. 

Sedan dess så har jag också tänkt på att jag faktiskt nu, när jag har ett jobb, för första gången på väldigt länge, kunna unna mig saker till mig själv. Spel, en ny PC, kläder, skor, tid för eftertanke vad som egentligen har värde här i livet och vad jag faktiskt vill åstadkomma.

Mitt liv har gått i vågor senaste månaderna. Och än är det inte det stabilaste av liv. But I'm getting there.

En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget. Har nästan slutat planera saker och bara går lite grann på instinkt. Vad är viktigast för mig? Vad vill jag? Vem ÄR jag?

Jag har lång väg att gå. Men jag ser nog något som glimrar i slutet på tunneln. Och jag är rätt säker att det inte är ett tåg. 

Until next time.

/D