"Tyst. Säg inget." berättar hjärnan.
"Ingen kommer ändå att lyssna.", fortsätter den.
Jag måste ändå få ur mig mina tankar.
Hela min kropp skriker "NEJ!! SÅ JÄVLA ONÖDIGT ATT KLAGA!!"
Ja... Kanske...
Men... Jag behöver en kram. Jag behöver en lugnande röst.
Någon som fokuserar på mig. Bara för 3 sekunder.
Någon som tar mig i sin famn och bara hålla mig trygg en liten stund.
Under mina leenden ni ser på bilder, bor numera ett mörker.
Ett mörker jag inte märkt av sedan 2009.
Oron växer i mig. Ångesten visar åter sitt fula ansikte.
De där känslorna av självhat jag trodde jag besegrat.
Tankarna far omkring i mig.
Det finns inget som skrämmer mig mer än ensamheten.
De tysta stunder när jag sliter min hjärna sönder och samman.
Vänner som skrattar. Har kul. Har ett liv.
Jag blir avundsjuk. Jag vill också vara glad.
Vill så gärna komma över det som ännu jagar mig.
Det där mörkret. Skuggorna i mitt eget huvud.
Vill berätta så mycket. Men något hindrar mig.
- "Varför ska jag berätta det som stör mig?", tänker jag tyst.
- "Dom har väl egna problem..."
- "Tryck ner det. Skruva på locket. Hårt. Öppna aldrig igen. Svälj stoltheten, för fan!"
- "Du är en stark man. Du kan ta hand om dig själv. Sluta vara en sån kärring!"
Jag är inget annat än ett svart får, en besvikelse för så många.
Kan lika gärna vara ensam.