Del 8: Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet.

Sommaren har passerat... Högstadiet är ett minne, eller nej snarare ett ärr, som kommer finnas inuti mig
en lång tid framöver. Gymnasiet hägrar i horisonten. En nervositet börjar åter byggas upp inom mig. En nervositet som blir allt starkare för var dag som passerar. Jag vill att tiden ska stå stilla.

"Hur fan ska det gå?" frågar jag mig själv när jag står framför min spegel i mitt pojkrum.

"Tänk om det blir likadant igen då?" fortsätter jag. Ångesten växer ikapp med nervositeten.

Dagen D...

Gymnasiet. Ett steg mot vuxenlivet. Men hur kommer eleverna vara?

Bra - visar det sig. I alla fall i min klass. Vi är en brokig skara elever med olika bakgrund.

Men en sak är säkert. Jag känner att jag kommer trivas i den här klassen. Totalt galna hela högen. Precis som mig. Här kan jag äntligen vara mig själv. En plats att vara "en i gänget".

Dagarna passerar, och jag inser att jag faktiskt hamnat väldigt rätt. Det är ett gäng glada personer som
bara är intresserade av att vara vän med mig. Inget annat. Dock lite synd, för tjejerna i klassen är ju bra snygga.
I slutändan, när de där första, som inte riktigt visste vad de ville, har bytt klasser et cetera, så är jag ensam kille i klassen. Jag - och 14 tjejer.

Jag hamnar i en miljö där jag helt plötsligt kan växa. Där jag kan ta för mig och visa vad jag går för -

utan att bli hånad, skrattad åt eller gjord till åtlöje.

Här är jag duktig. Här är jag bättre än de andra på mycket. Här trivs jag. Visst, visst... Jag ser mina gamla plågoandar varenda dag. Jag ser deras blickar. Men de kan inte röra mig här. De har inte tillräckligt med tid för att komma åt mig ensamma.

Över tiden av höstterminen så avtar de hotande blickarna. Blickarna som säger "vänta du bara...".
Till vårterminen är de helt borta.

"Är det här på riktigt?" ler jag lite försiktigt i min ensamhet, när jag sitter i mitt pojkrum en dag efter skolan.

Ångesten lyfter, sakta men säkert. Nervositeten att åka till skolan är totalt borta nu.

Nu kastar jag mig gladeligen upp på cykelsadeln för ännu en skoldag och är inte ett dugg trött, irriterad eller ledsen när jag kommer hem.

Ettan går relativt smärtfritt. Vi spelar massor av musik, har intressanta ämnen inom estetiska områden och väldigt mycket intressanta lärare, diskussioner inom klassen och jäkligt kul, nästintill varenda dag, i alla fall.

Vi sätter ihop en grupp, som vi kallar för "afroensemblen". En musikgrupp där vi blandar rock, pop, soul, funk och annat roligt. Jag får spela trummor, bas, gitarr och främst - sjunga.

Det bjuds på allt från Scorpions till George Michael. Ensemblen är ett gäng elever från olika klasser i hela ettan. Men flertalet av dom är personer jag känner sedan tidigare. Så vi har inga problem att samarbeta.

Vi får uppträda med ensemblen och har såklart jäkligt kul. Högtider, avslutningar, teateruppsättningar. 

Det är här drömmen växer till liv. Drömmen om att få stå på en stor scen framför hundratals människor.
Och en dag - kanske till och med, tusentals.

På bara ett läsår växer jag och blir mer självsäker. Visst finns ärren kvar, och de gör att jag inte kan använda
min fulla potential.

Jag har koncentrationssvårigheter, blir lätt stött och drar mig undan om det blir minsta lilla konfrontation öga mot öga.

Det hänger kvar genom hela gymnasiet. En sak som också påverkar detta är utbytandet av lärare under gymnasiet.
Lärare slutar, blir sparkade och blir gravida. Byts ut emot sämre - i min åsikt - lärare. Därav tappade jag mycket.

Kontinuitet är viktigt för mig. Att slå mig in på ett vinnande spår blir, liksom, aldrig av.

Utan, jag störs av ständiga förändringar, när jag mest av allt behöver stabilitet i min vardag efter 3 år av 

helvetiska skoldagar. Mina svårigheter gör så att jag blir tvungen att ta studenten två gånger.

Jag läser om sista året för att få ihop till ett bättre betyg, men det går ändå inte riktigt hem hela vägen. Nåja, studenten är min. Vad folk än säger.

Under gymnasiet skaffade jag mig vänner för livet. Vänner jag umgås med näst intill varenda vecka nu för tiden. Vänner som givit mig så mycket erfarenhet i livet och så mycket kärlek. De vännerna är personer jag kommer ta med mig på alla livens äventyr. Vissa vänner fanns i gymnasiet, men försvann liksom på vägen, men ett tack ändå till er som jag fick umgås med. Ni som fick mig att le, känna mig som en hel person igen och inte alls som en misfit.

Efter gymnasiet har jag dock, haft svårt att skaffa mig jobb, då jag haft problem med att känna mig trygg på arbetsplatserna. Jag har på varje arbetsplats haft en konstant känsla av rädsla, ångest och nervositet att mobbingen ska komma tillbaka och slå ner runt mig på nytt.

Det är först nu på senare år (senaste 2 åren) som jag börjat må riktigt bra igen.

Jag har, under åren sedan skolan, fått ursäkter från de värsta av mobbarna där de har uppriktigt sagt att de inte förstår hur jag lever idag efter hur de behandlade mig. Sen finns det fortfarande dom som går omkring och agerar som att inget nånsin har hänt. Det är upp till dom.

Dom har stått sitt kast och visat att de inte har nåt vett innanför skallen. Jag var till och med på årskull 84's re-union 2010, och visade att dom inte lyckats trycka ner mig. Jag var t.o.m. en drivande faktor inom teamet att fixa en re-union. Säger det något om hur stark jag blivit sedan skolan? I would like to think so.

Säkert en käftsmäll på många, som inte trodde jag besatt styrkan.

Jag har arbetat mig tillbaka - men jag har en lång väg kvar att vandra. Men jag lär mig att bli starkare för varje dag. Jag lär mig att ta mer ansvar för varje dag, och inte skjuta det ifrån mig som jag gjort förr. Det finns mycket jag lämnat ute fortfarande i denna historien. Men jag själv anser att det inte finns någon anledning att peka ut enskilda personer.

De som läser min blogg och som vet att de mobbade mig förr, känner sig nog redan utpekade av sig själva.

Jag hoppas innerligt att de än idag, känner en sorts skyldighet, en sorts tyngd på sina axlar, när de tänker
på hur de kunde sänka en människa så lågt som de lyckades med mig. Jag har tagit upp det relevanta kring min mobbing. Men, det finns fortfarande mycket kvar att berätta.

Vem vet - det kanske dyker upp nånting mer framöver på bloggen.

Jag vill härmed tacka alla er som öppet givit mig stöd och styrka att vilja lägga upp min historia här på bloggen. Jag vill tacka alla vänner som givit mig stöd under åren! Det värmer så jävla mycket!

Och jag vill rikta ett SPECIELLT tack, till min ex-sambo, Maria. Utan henne, vet jag inte hur mitt liv hade sett ut.
Hon fick mitt liv att vända till något bättre, den som fick mig att stå på mina egna fötter igen, efter många år, där jag var vilse. Hon gav mig styrka att vilja leva varenda dag, som att det finns nya möjligheter att ta vara på. Varje dag blev ett helt nytt äventyr. 

Jag kommer alltid älska dig, för det, Maria.

Och jag älskar er alla där ute också, såklart, som hjälpt mig på vägen och som givit mig så mycket värme under de veckorna jag lagt upp historien om mina år som mobbad.

Tack, tack, tack och återigen massvis av tack!!

Stay true. Stay awesome.

Del 7: Sista vårterminen i högstadiet...

------

Vårterminen -00.

Inte ännu en... Jag suckar, drar på mig ytterkläderna, cyklar ner till bussen.

Jag kliver på bussen, "åttahundratjugin" som vi kallar den. Än är det bara ångest i kroppen... Vi närmar oss skolan, nu börjar paniken komma... Nu inväntar jag nästa salva av öknamn, nedvärderande skit och allt annat som innehöll "en vanlig dag" i högstadiet.

Skolan är igång återigen. Mardrömmen fortsätter. Tillbaka till verkligheten. Balen kommer för alltid vara
ett positivt minne under mitt personliga helvete. Tack, till de få utvalda som gjorde den till något speciellt!

Vintern går sakta, sakta, sakta över emot vår. Jag får snö innanför tröjan X antal gånger under den perioden.
Jag får snöbollar sulade i bakskallen, i ansiktet och allt är ju riktigt roligt, enligt mina mobbare. Det hör man
på skratten.

Kan det inte bli vår snart?

Det känns som att månaderna är flera år långa.

Våren slår dock äntligen till med full kraft. Snön är borta, men jag fruktar bara att de har kommit på nya sätt att trycka ner mig...

En dag när jag kommer till skolan, passerar jag rektors-expeditionen. Utanför den har dom en anslagstavla.

Jag är tvungen att stanna till och nästan gnugga mig i ögonen. "Is this for real?!" är min första tanke när jag flämtar till.

Jaha, dom har tydligen dragit igång en tävling. Utse den snyggaste killen i nionde klass.
"Woop-di-doo!" tänker jag syrligt. Jag himlar med ögonen, suckar och vill bara kaskadkräkas på allihopa som kommit på den, SÅ, fantastiska idén.

Under våren börjar det planeras inför avslutningen och allt vad det innebär. Jag bryr mig inte så mycket. Jag vill bara slippa den här jävla skolan. Jag vill bara slippa skiten jag utsätts för varenda dag. Jag orkar inte mer.

Våren är ganska smärtfri jämtemot vad de övriga terminerna varit ändå... mot hur det har sett ut tidigare.

Många har ju, just avslutningen, i huvudet. Och vill bara lämna högstadiet.

"Kanske..." dyker upp i mitt huvud. "Kanske blir det lättare snart? Kanske är det min tur att glänsa snart?" Men som så många gånger förr, slås min dröm i kras.

Tävlingen har avslutats mot slutet av terminen. Jag blev tydligen utsedd till skolans fulaste kille av alla tjejer
i hela skolan. Efter den dagen fick jag heta "skabbis", "skabbräven" och några andra smeknamn.
Dagligen fick jag höra hur ful jag var.

Tack, tack... Verkligen. Jag mår mycket bättre nu.

"Jag vill döda er alla" cirkulerar i mitt huvud. Mörka tankar har omgärdat mitt sinne. Jag faller längre och längre
ner i ett mörkt hål. "Jag hatar er alla! Jag önskar jag fick höra er skrika ur er smärta när ni går en plågsam
död till mötes!!" vill jag skrika till allihopa.

Men dom skulle bara skratta åt mig. Som dom alltid gjort. Och för övrigt är jag ju fulast på skolan. Vem lyssnar?
Det känns sådär, om jag ska vara ärlig.

"Jävla skit..."

Men vårterminen kommer till ett slut. Jag har blivit tillfrågad att spela på avslutningen. "Jag ska visa dom!"
tänker jag bittert. Mina mobbare förvandlas till mina fans när dom faktiskt inser att jag besitter talang.
Eller kommer dom håna mig bara? Vem vet...? Dom kanske bara blir avundsjuka, och får ännu en anledning
att ge mig skit...

Ska jag egentligen orka bry mig? Jag brydde mig aldrig, jag var tvungen att le.

På våran avslutningslunch i nian, blev jag i alla fall utsedd till balens bästa dansör. "Alltid nåt" suckar jag
och rycker på axlarna. Jag klistrar på ett leende inför lärarna. Jag måste se ut som att jag trivs.
"Jag hatar att vara här", är allt jag känner.

På avslutningen ska man vara finklädd. Orka...

Men det är en dag då de aldrig kommer få chansen. För mycket lärare, för mycket folk, för mycket föräldrar,
för att dom ens ska få chansen. Dom kommer bara klistra på sig sina leenden när dom ser mig.
Det måste tyvärr även jag... Jag måste låtsas som att de är mina vänner. Mina plågoandar. Mina personliga små djävlar.

"Ju fortare vi kommer hem, desto bättre." upprepar jag i mitt huvud.

Brorsan tar studenten samma dag. Jag får träffa släkt och vänner. Underbart!!

Äntligen folk jag kan vara mig själv bland.

"Nu slipper jag er. Era förbannade as." Ett litet leende sprider sig på mitt ansikte, i bilen på väg mot brorsans studentfirande. Sommarlovat är äntligen här igen. Gymnasiet börjar snart.

Får jag känna ändringens vind inom en snar framtid? Eller har den redan passerat obemärkt?

Del 6: Balen är en undanflykt...

----

Sommarlovet går för fort. Men jag har haft kul. Vi har filmat massor och haft en riktigt, riktigt bra sommar!

Skolan är igång igen. Fy fan... Hur många gånger kan jag fejka att jag är sjuk utan att farsan (morsan är ju redan händelserna på spåren) misstänker att något fortfarande är fel i skolan? En gång varannan eller var tredje vecka, där jag är "sjuk" ett par-tre dagar, borde funka. 

Kommer till skolan. Vi ska ha bal i vinter. Äntligen något jag kan se fram emot. Men, kommer jag bli utsatt på något

hemskt sätt på den? Börjar direkt tänka på "Carrie". Ryser av obehag av vad jag kan utsättas för.

Vi har massor av dansövningar. Foxtrot, vals och salsa. Jag kan redan de två första utan och innan. Jag kan bugga
också. Det kan ingen annan i klassen. Jag skrattar för mig själv.

"Nu är det NI som är kassa på någonting!" tänker jag.

Det sprudlar inom mig. För första gången nånsin i högstadiet. Ett leende sprider sig på mina läppar. Nöjd. Verkligen NÖJD.

Hösten går fort. För en gångs skull. Balen närmar sig. Jag kommer dit i svart kostym, nyligen inhandlade finskor,
slips och skjorta. Jag känner mig verkligen stilig.

Det första som händer är att våran snygga biologilärarinna bjuder upp mig. Hon har en grön-ish-silverfärgad,
åtsittande klänning, med snygg urringning. Jag tar henne i hand och leder ut henne på dansgolvet.

Hon är ungefär i min längd, vi har bra kontakt med varann, vi skrattar och skämtar om massa saker utanför
skolan och så. Det känns så bra.

Jag ser omkring mig och ler ännu mer. "Jag ser era avundsjuka blickar." tänker jag och ler nöjt. Lärarinnan ler hon också. Vilken perfekt inledning på balen.

Jag får dansa med henne flera gånger. Hon verkar gilla att dansa med nån som faktiskt KAN dansa. Jag har
the time of my life på balen. Jag blir ändå inte utsedd till balens kung. Näe, för det blir såklart en av mina värsta
mobbare. Han och hans dåvarande flickvän. Otippat. Jag applåderar, men det är ett spel för galleriet.

Fortsättningen av balen är ett litet misslyckande. Men jag har ändå kul. Riktigt kul.

Dagarna efter balen fortsätter mitt helvete. Ja, varför skulle något förändras över en dag? Inget förändras över en dag. Dom tar mina skor, och kastar iväg dom, tar tag i mig och kastar ut mig i snön och låser dörrarna.
De står innanför, skrattar och pekar.

"Välkommen tillbaka till skolan, tjockis!" flinar en av dom.

Jag står ute i minst 20 minuter i minusgrader. Endast iförd strumpor, jeans och en t-shirt innan vaktmästaren låser upp dörren. Är direkt tvungen att gå till klassrummet.

Jag vill inte. Jag mår illa. Jag orkar inte mer.

Tillbaka till verkligheten var det, ja... Ännu en dag för mig i högstadiet.

När tar det slut?

Del 5: "Jag tror hon vet vad som försigår nu..."

Sommarlovet närmar sig. Underbart. Där får jag vara mig själv. Där väljer JAG vilka jag vill umgås med.

Jag gick för övrigt i en jättebra konfirmationsgrupp. Vi hade jättebra ledare. Men jag är inte kristen på något sätt.
Jag vidgar mina vyer och ger mig för första gången egentligen in på ämnet som är "religion". Vad innebär det?

Jag tycker det är intressant.

Vi hade även en skitsnygg assistent i gruppen. Alla killarna dreglade efter henne. Rätt kul att se, faktiskt.
Tjejerna suckar och himlar med ögonen när dom ser oss hänga efter henne. Var det såhär det kändes att känna attraktion till någon?

Jag var rätt attraherad till en tjej i nian. Men i huvudet gick tankarna: "Jag lär inte ha en chans på henne.
Hon är ju ändå nia (fick reda på 10 år efter att hon var minst lika intresserad av mig. Så kan det gå.)
och nästan vuxen ju."... Såklart vågar jag inte säga ett ljud till henne. Rädd att bli nedvärderad av henne också.

Sitter tyst och tittar på henne i smyg. Självkänslan, självförtroendet och min pondus är så nedstampad att jag skäms över att vara jag.

"Men, vem bryr sig? Inte någon jag vet i alla fall..." tänker jag i mitt stilla sinne. "Alla i skolan är svin! Förutom de få utvalda." fortsätter jag säga till mig själv. De som faktiskt kan prata med mig. De jag faktiskt kan umgås med utanför skolan. Dom är ungefär 5-6 stycken, just nu.

"ÅH NEJ!!!" verkligheten kommer ikapp mig och jag inser plötsligt att vi ska ha orientering idag. Och vi ska, enligt lärarens instruktioner från förra lektionen, springa tre och tre.

Jag vet vad som kommer att komma. "JÄVLA HELVETE!"

Mycket riktigt. De andra tar kompassen och kartan, mitt ute i skogen och springer ifrån mig. Dom är sportigare, mer vältränade och har bättre kondition än mig. Dom sportar ju nästan på daglig basis. Jag blir kvar ensam.

Efter en timme är jag tillbaka vid skolan. Läraren frågar "vart fan jag har varit". Jag orkar inte ens berätta.
"Han skulle ändå inte bry sig. Han skulle aldrig tro på min historia." intalar jag mig själv och skakar på huvudet.

Jag smiter hem från skolan... Jag hatar skolan!

Jag HATAR orientering efter den dagen.

Vintern kom. Kallare än på många år. 18-20 minusgrader i luften. Jag sitter vid sidan av skolans inomhusbassäng.
De andra simmar, jag har redan simmat det jag behövde, jag var bara där för närvaron. Hade endast en uppsättning
kläder. Jag känner hur, precis när jag reser på mig, någon tar tag i mitt byxben, nästa sekund tittar jag ner och ser ett hånflin.

Det rycker tag och jag doppar ena benet i vattnet. Jeans. Vatten. "Fan!" hinner jag tänka, innan jag faller ner i vattnet, då jeansen har tagit upp så mycket vatten att jag inte orkar hålla emot med min egna vikt.
Hela jag är nere i vattnet på en halv sekund. "Vart är mobilen?" tänker jag sen och tittar upp.
"Den ligger bredvid bassängen.". Jag pustar ut men i samma veva kommer jag att tänka på att jag ska åka buss hem, den går om 15 minuter.

Jag hinner inte bli torr. Aldrig i helvete. Alla skrattar och går och byter om efter simpasset. Jag blir ensam lämnad kvar. Min gymnasielärare kommer dit, ser mig dyngblöt. Han får något i blicken. Något jag inte sett hos en lärare förut.

Han sätter igång bastun vid killarnas omklädningsrum och låter mig sätta mig där för att bli någorlunda torr. 

Han lider faktiskt med mig. Han säger inget, men hans ögon har lidelse i sig. Äkta lidelse. "Wow... Någon bryr sig..." tänker jag hastigt.

Men jag säger direkt efter till honom "Morsan måste komma hit med nya kläder. Tack för att du satte igång bastun.". Jag sitter där i 10 minuter medan jag ringer morsan och väntar på henne. Hon kliver in med nya kläder och ser på mig med den lidande blick jag nyss fick av min lärare.

Jag ser på henne, ler och får fram ett: "Tack mamma..."

Jag tror hon förstår vad som försigår nu...

Del 4: En ständig kamp...

---

Rädslan har växt. Att gå till skolan är nu en daglig kamp. Tänk om dom gör om samma grej igen.

Jag vill inte.... Jag vill inte....

Orden ekar ännu i mig. Flera månader har gått. "Fan vad liten den är!" och så hennes garv. Jag får det aldrig
ur mitt huvud. Aldrig någonsin kommer jag kunna slita hennes ondskefulla, narrande och hemska skratt ur mitt
huvud.

Det är där - till den dagen jag dör.

Jag kommer på ursäkter för att få vara hemma. Morsan och farsan börjar misstänka att något är på gång.
Jag försäkrar dom att jag bara är sjuk, ont i huvudet och nåt magvirus som går nu... Dom tror mig ännu.

Bra...

Lärarna vill ännu inte hjälpa mig med något i skolan. Dom har inte sett - eller så har dom sett och ignorerar. Spelar egentligen ingen roll. Det skulle bara göra saken värre. Mobbningen skulle bara öka till den punkt att jag skulle kasta mig framför en rusande lastbil... Eller ett tåg. Det verkade som en bra idé då, i alla fall.

Jag umgås med mina vänner. Ingen verkar ha märkt något. Jag tror mobbarna drar historier för dom. Det måste vara så. Varför har ingen av mina vänner märkt något? Tror dom att det är på skämt? Hoppas inte det.

Jag sitter oftast ensam i skolan. Lyssnar på musik på min Sony Walkman-bandspelare. I lurarna spelas Manowar,
Iron Maiden, Saxon och svensk punk från nån platta som brorsan hade köpt. Där kan jag få vara ifred. Musiken hjälper mig enormt mycket. Men så fort jag måste sluta lyssna kommer rädslan tillbaka. Jag måste gå tillbaka till klassrummet. Jag vill helst jobba själv.

Lärarna ger mig ofta grupparbeten som jag får klara av själv. Det finns en till kille som är lika utsatt. Han blir en vän. Det känns sjukt bra för stunden. Vi pratar oftare och oftare. Men inget om mobbingen. Utan, om allt som vi vill bli. Alla drömmar som finns för oss.

Framtiden är ett oskrivet blad. Ett blad där vi kanske slipper ord som "nolla, tönt, värdelös, ful, äcklig" etc...
Vem vet...

Jag har fått ett par kompisar i nian, jag är ju bara en åtta. Det tycker jag är rätt ballt. Dom mobbar mig inte.
För några få, korta raster, får jag må ganska bra i skolan. Jag ser fram emot att träffa dom på nästa rast.

Niorna är respekt för de yngre... Ingen jävlas med niorna. Under korta perioder i skolan är jag under beskydd.

Mina trygga vingar...

-------

Del 5 kommer på Tisdag 25/9. 

Del 3: "Fan vad liten den är!"

---

14 år gammal, mörkare röst än de flesta. I och för sig har jag haft det sedan sexan... Men det är ju annorlunda.
Dom mobbar mig för det också... Ännu en anledning att ge sig på mig. Detta blir, min sagt, ett spännande år (sarkasm)...

Ont i magen nu också. Kan knappt sova om nätterna. Jag är ett nervvrak. Aggressioner jag aldrig får ur mig.
Jag måste ju spela ett spel för omvärlden. Mobbarna får inte se mig svag. Dom kommer ändå ge sig på mig, hur jag än beter mig, säger eller vad jag gör. Vilka fula kläder jag har... Frisyren? Vit efter färgning. Min Scooter-period. Nånting lär ju göra att jag passar in. Dom är ju "inne" nu...

Näe, det dög inte heller.

Jag kan inte passa in nånstans. Vad ska jag prova härnäst? Dagarna går, skiten blir bara värre och värre. Jag är "för bra" på musiken. Det mobbas jag också för. Jag är "för bra" på många saker i skolan. En pluggis? Inte alls. Bara läshuvud. Det är kul att mobba mig för väldigt mycket. Tydligen.

Veckorna går. Det är ingen ändring. Det eskalerar dock till och från...

...tills en dag då jag kommer gåendes ner från övervåningen i skolan. Fyra personer hoppar på mig, sliter ner mig på golvet. "Var ska detta sluta?!" tänker jag och försöker hålla tillbaka tårarna. "Jag får inte visa mig svag!" repeterar jag i mitt huvud, som ett mantra...

"Nu ska vi se..." säger en fejkblonderad tjej som har klivit fram till mig. Hon kör ner sin hand i mina byxor och sliter fram min kuk. Hon skrattar högljutt, alla andra skrattar. "FAN VAD LITEN DEN ÄR!! HAHAHA!!" Det ekar i mitt huvud. "Håll tillbaka tårarna nu för helvete, Daniel! Håll dom tillbaka!!" skriker jag till mig själv inombords.

Tårarna är jävligt nära, men jag lyckas hålla dom i schack. Fler har samlats runt mig. Dom måste vara 15-20 personer nu. Alla skrattar högt och pekar på mig, där jag ligger på golvet, fasthållen, med byxorna vid knävecken och helt utan hjälp.

Mina vänner ser inte detta.

Mina tårar kom när jag gömde mig resten av rasterna. Hopplösheten är förtvivlat stor. Hur ska jag klara denna dag?

Mina vänner har aldrig fått reda på det här. Inte förrän nu... Efter den händelsen har jag haft stora ärr inuti mig. Ärr som är svåra att handskas med.

Dom kommer aldrig försvinna. Min manlighet har för alltid fått sig en törn. Jag kommer aldrig kunna stoltsera. Allt som finns i mitt huvud nu när jag tänker på den dagen är "Fan, vad liten den är!", och det kommer nog alltid att hänga med mig.

Fy fan. Människor - och speciellt tonåringar - kan vara ondskan själva.

-------

Del 4 på Torsdag 20/9.

Det Här Är Min Historia - Del 2: Skärrad, rädd och ledsen

Magen gör ont. Huvudet värker. Jag vill vara stark. Men jag kan inte. Inte emot 10 personer samtidigt.
Jag går till skolan, jag fixar min frisyr. Jag har nya kläder på mig. Till vilken nytta?

Ja ni, inte ens jag visste. Det kanske skulle komma fram en bild av mig som en lite vuxnare person.
Jag var annorlunda på så många sätt. Det hjälpte inte att försöka vara någon jag inte var. De såg rakt
igenom mitt skal. Mitt genomskinliga skal.

Öknamnen haglar. Idag igen...

Hur ska denna veckan sluta? Ingen aning. Jag kanske blir "straffknullad" mot bänkarna vid blijardbordet denna
veckan också... "Straffknullning", ja... Det innebar att det var jag emot den där bänken (med ett rejält högt ryggstöd dessutom) och 4-6 pers som stod bakom mig och tryckte mig så hårt emot att jag i stort sett tappade medvetandet och inte kunde andas.

Efter 2-3 minuter av smärta får jag inte ur mig ett ljud. Alla skrattar rått.

Jag har ont i en vecka efteråt... Brutet revben? Naaee... Är väl bara en spricka. Jag säger inget till morsan och farsan. Dom skulle inte förstå... Jag tänker speciellt inte visa dom min blåspräckliga bröstkorg.

En vecka går, samma visa denna veckan också. Nästa vecka börjar och läraren ler "Välkommen till en ny vecka med nya förutsättningar!" säger han glatt. "För dig kanske" tänker jag och fnyser...
Jag vet vad som väntar mig. Jag går hem på eftermiddagen, skärrad, rädd, arg, besviken, ledsen och förvirrad.

Alltid samma refräng. Varför?

En 13-årig grabb på väg mot ruinens brant. Morsan säger "Du borde börja spela fotboll med dina kompisar!", farsan instämmer och nickar vid middagsbordet. Ännu vet dom inte vad som pågår i skolan. Jag vågar ju inte berätta.

Jag går motvilligt med på att börja. Med ett påklistrat leende, såklart. Omklädningsrummet luktar sådär som bara ett omklädningsrum i en skola kan lukta. Instängt, grabbigt...

Grabbarna garvar och skämtar. Ingen ser mig ens. Ingen vill göra övningar med mig. Blir ensam. Målvakten hojtar "Hörru, pysen... prova skjuta mål på mig..." han hånler. Jag är ny till sporten vad gäller träning med lag och i tävlingssammanhang. Jag försöker. Alla garvar. Jag skäms och vill inte vara med. Jag skjuter ändå. Han tar den. 

Han avger ett rått garv. Samma visa som i skolan.

Morsan och farsan förstår inte varför jag inte vill vara med längre. "Det var inte för mig..." svarar jag och rycker på axlarna och lägger på ett snett leende. Mamma ler och säger att jag inte behöver. "Tack, mamma!" säger jag och går in på mitt rum.

"Jävla fotboll..."

Sporten växte inte på mig förrän senare... Förståeligt, eller hur?

--------

Del 3 på Tisdag, den 18/9. 

Oh hai there..!

Jag tänker bli lite sentimental, djup, allvarlig och berätta min historia. Den är till för alla er där ute och jag vill dela med mig av vad jag har upplevt och hur det har format mig till den personen jag är idag. Detta utspelar sig från 1997 och fram till våren 2000. Hur något som mobbning kan utveckla en person, antingen till det bättre, eller det sämre.

Sprid gärna ordet om denna serie, så fler får upp ögonen. Tack!

Hoppas ni kommer följa denna miniserie i åtta delar. Två per vecka, Tisdagar och Torsdagar i 4 veckor framöver.

--------

DEL 1: Mitt helvete...

Detta är min historia... En historia om svek, verbal och fysisk misshandel, en historia om hur det känns att bli nedbruten gång efter annan, varje dag, år ut och år in.

Under så många år så att allt bara blivit en enda lång dimma och jag vet inte ens när det började allra minst när det egentligen slutade, då det ännu sitter i huvudet och rädslan alltid kommer att vara etsad fast i mitt minne, hur många gånger jag än försöker komma över det som hände, för cirka 14-15 år sedan.

Varje dag tänker jag på alla ord som kastades emot mig. Ord som; gris, tjockis, värdelösa nolla, fetto,
skabbräven... Öknamnen var många. Det ironiska är väl ändå att, jag var inte tjock på den tiden.

Jag har väl aldrig varit tjock, i det anseendet. Utan, visst, jag har väl haft några extrakilon.
Men jag har aldrig varit överviktig. I högstadiet var jag dessutom rätt vältränad i jämförelse med dagens
utseende på mig. Idag har jag väl i alla fall 10 kilo jag lätt skulle kunna tappa om jag så ville.

Jag är 164 centimeter, och på den tiden vägde jag aldrig över 60 kilo.

Det var först i gymnasiet då det började komma över 60 kilo och som till slut landade på 65 kilo. Rätt stadigt på en liten kille som mig. Dagens modell av mig är 77 kilo manly man (eller nåt). En viss skillnad.
Sisådär en 20 kilos skillnad. Och dom kallade mig för tjockis, fetto och allt vad det nu var.

Idag bryr jag mig väl inte LIKA mycket. Visst, det gör ont när man tänker på hur utsatt man var dag efter dag.
Hur kunde jag vara så svag? Jadu, jag var väl bara mottaglig helt enkelt. Självkänslan hann aldrig infinna sig i min 13-åriga kropp när mobbarna började sin häxjakt på mig.

13 år och utsatt för så mycket misshandel. Fysisk, mental och verbal... Hur sjuka är människorasen egentligen? Hur är vi funtade? Hur kan det slå slint i så många på en och samma gång? Hormonerna rusar, javisst. Men är det en ursäkt? "Jag var ung och dum!" säger många... Ja, och du/ni förstörde fler än mitt liv för många år framöver.

Tretton år. Tänk er det.

En liten fjunig nybliven tonåring som ständigt påminns och får höra hur kass han är på allt.
Hur dålig han är som person. Hur svag han är.

Lärarna då, kanske ni undrar? Näe, "dom hörde inget".

De vuxna och deras "plikt". Hah, vilket jävla skämt. Även dagens "vuxna" är minst lika blinda inom skolsystemet. Även inom idrotten... Men det tar vi en annan gång.

Varje dag i klassrummet hörde jag er. Det tisslades och tasslades. Jag hörde hur alla pratade om mig. Ja, inte alla (jag hade fortfarande vänner) men det var väl ett gäng på 10-15 personer som hade mig som mål. Och den skaran växte ju längre jag gick på den skolan. När man gick i nian hade ju ryktet spridits såpass att halva samhället visste vem jag var, och även de mobbande personernas polare hoppade på mig.

Varför? För att jag var mottaglig nog, godhjärtad och ville alla väl i grund och botten. Hade inte magen att säga ifrån.

Sorgligt, men allt för sant.

---

Del 2 på Torsdag 13/9.