Stay True! Stay Awesome!

Senaste inläggen

Av Herr Dunderskägg - 17 juli 2015 19:27


Hata mig om ni vill efter detta blogginlägg... men jag tänker inte ideligen stå tyst i ett hörn och se hur en 17-årig snorunge får den sortens uppmärksamhet hon fått senaste tiden, får dra rasist-, alla män är svin- och PK-kortet så fort någon inte håller med henne på sociala medier eller i de vanliga medierna.


Ni vet alla vem jag pratar om, men jag tänker inte nämna hennes namn. Hon får det uppmålat på tusentals tweets, instagrambilder och artiklar i alla jävla tidningar runt om i Sverige ändå.


Fine - hon har haft ett par hits på radion, men rättfärdigar det att alla ska se upp till henne? Att hon är en stark kvinna och förebild för sina fans? Hon tillåts varje dag att spotta ur sig skit, okvädesord, kallar folk för skällsord och beter sig allmänt idiotiskt. Hon kan inte ta kritik, hon kan inte uttrycka sig konstruktivt och är allmänt otrevlig och "blockar" folk för att dom inte håller med henne om en viss sak. Där kan vi dessutom lägga till omogen, till listan över hennes dåliga kvalitéer. 


I mina ögon är hon bara ännu en av alla dessa snorungar med fashion- och modebloggar, vloggar och som ska föreställa nån sorts guru som ska bli "det nästa stora", men som glömts bort inom 4-5 år. Snart är hon en i mängden igen och får inte all denna uppståndelse. 


Hela grejen har absolut gått till överdrift. Mord-, våldtäkts- och olaga hot går fan bort. Spelar ingen roll vem du är. Allt har blåsits upp till en skitstorm utan like i modern tid.

Backa hit och backa dit. Folk får inte längre ha åsikter utan att nån skiter på sig och bara måste läxa upp folk att "så får du minsann inte tycka. Fy fy! Byt åsikt NU, annars... Avföljer jag dig".


Ooooh, I'm shaking... 


Svenskar (generellt) är idag så jävla lättkränkta att det har blivit löjligt. Dagens samhälle håller på att förvandlas till något jag inte längre känner igen. En enda soppa med folk som ska ha mer åsikter än den andra.

Nu får ni väl ändå ta och ge er, va?! Är det inte det som alltid varit charmen med vårat öppna samhälle? Åsiktsfriheten har ju alltid flödat i modern tid. Men alltid finns det bara nån som ska sätta sig på tvären och vara vrång med armarna i kors och klaga i tidningen. Ja till och med godispåsar får mer uppmärksamhet än världssvälten, fattigdomen hemma i Sverige, flyktingproblemet.


Mellanmjölk, är vad du blivit. Ja, du. Precis du. Alla kissar ner sig av skräck om det uppstår ett problem. Alla skyller på alla och ingen tar tag i problemen längre.

Tacka vet jag förr i tiden. Då fick man stryk om man betedde sig som en idiot, så var det bra med det (wink, wink).


--


Så, sluta upp med ge er på varandra så fort ni har olika åsikter. Det är inte så svårt att säga snälla saker till varandra. Är det svårt att använda vett och etikett på sociala medierna? Tänk efter en extra gång innan du skriver till någon som du inte håller med. Du beter dig väl inte så mot dina vänner, när dom inte håller med dig? Då bör du inte heller hota någon som tycker annars än dig på internet. Det får dig bara att se väldigt dum ut.


Håller du inte med, starta då hellre en konstruktiv diskussion och märker du att den du argumenterar emot är korkad och inte alls är en vettig människa, ja... Då kan du helt enkelt le, dra dig tillbaka och bara vara stolt över att du är mer vuxen än din motpart.


Och alla ni som just är så fruktansvärt rädda för starka personligheter och som drar till med ett hot av något slag för att ni inte vet bättre, för att era mammor inte kramade er tillräckligt när ni var små (eller ni kanske bara blev tappade som nyfödda) ni måste fan vara de allra töntigaste människorna på denna planet. Grow some fucking balls och använd konstruktiv kritik istället. Mmmkay?


Jag har blivit mordhotad, fått hot om misshandel mot mig, min familj och fan och hans moster under mina år.

Jag har skinn på näsan och vågar säga vad jag tycker. Är det någon som har problem med det och måste hata det, då måste jag faktiskt säga att jag tycker riktigt synd om er. Stackars, stackars er lättkränkta personer.


Och innan jag börjar avrunda - även ni som matar trollen - det är ni som gör detta möjligt. Att denna skitstorm havererade och spårade ur är erat fel och inget annat. 


--


Och hur ynklig är du, just du, som bara måste rätta dig i ledet av alla PK-människor? Är du rädd att du inte ska bli omtyckt på internet om du inte håller med den 17-åriga snorungen? Är du rädd att tappa följare på ditt Twitter- eller Instagrankonto?

Bara för att man inte håller med henne är man fan inte en kass person eller negativt inställd på något vis.

Tvärt emot. Man får helt enkelt använda sunt förnuft. 


Respektera alla. Inte bara kvinnor. Alla. 


Och håller ni inte med mig - fuck me, right?!


Och måste du bara ha en åsikt om mina åsikter efter detta inlägg, har jag två väl valda ord att säga till dig:


"Fuck off".



Av Herr Dunderskägg - 8 juni 2015 16:07


Jag har en dröm.


En dröm jag inte kan förverkliga utan hjälp.


Men jag kan absolut inte ta hjälpen för givet. Man måste kämpa för sin dröm. Jag är i valet och kvalet om att verkligen det är någon idé att lägga ut sina idéer bland folk som är av "the working class", eller hur man ska säga.


Min dröm - är en dröm som kostar. Inte en förmögenhet - inte alls. Men det kostar. Crowdfunding finns ju. Den vore ju en stor hjälp. Men min fråga till er läsare är - borde jag? 


Jag vill starta upp en Youtubekanal med gamingkontent och vloggar. Att göra det vore sjukt kul. Men arbetsmarknaden är ju som den är just nu. Jag söker jobb med ljus och lykta för att kunna göra detta själv. Utan hjälp. Så att ingen ta ifrån mig framgången när den väl kommer. 


Jag är bestämd. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag vill förverkliga denna dröm. Såklart skulle kontentan av Youtubekanalen bli att det är grundat på engelska för att nå en bred publik, och nå sådana pass framgångar att jag faktiskt kan betala för mig i vardagen. Räkningar och sådant. 


Att ha en Youtubekanal skulle även göra det lättare för mig att göra saker jag älskar. Nämligen att spela. En utav mina stora passioner. Youtubekanalen kan även leda till livestreaming via Twitch.tv eller dylikt, där folk får chatta med en direkt när man spelar, etc. 


Varför skulle jag behöva crowdfunda mitt experiment? Jo, för att köpa en dator, som behövs för att spela de spel jag vill spela på en eventuell Youtubekanal kostar. Inte överdrivet mycket dock och det är en engångssumma och en dator jag lätt kan leva och spela med i ett par år innan den behöver uppdateras, grafikmässigt, minnesmässigt och hårddisksmässigt. 

Jag kommer även behöva en kamera att filma med (facecam), men det behöver inte vara någon värsting i början. Jag har redan mikrofon som jag kan göra game commentary med. En sista detalj är ljussättningen till facecam-inspelningen. Det kostar inte överdrivet ändå. 


Så, hur mycket skulle jag behöva? 10-15 tusen skulle vara en start. 100 personer som ger 100 kronor vardera bör ju inte vara någon onåelig drömgräns? Eller?


Jag skulle kunna dra in pengar på reklam, via subscribers på twitch (kostar 5 dollar/~50 kr i månaden att bli subscriber till en kanal där) och på att sälja saker (om jag når framgång, vill säga). Jag är målmedveten och vill göra detta. Jag vet att jag har den konstnärliga ådran, jag älskar att spela spel och jag är stor i käften och älskar även att prata och bjuda på mig själv. Vad mer kan man begära av en person som har en Youtubekanal med gamingkontent?


-----


Jag vill ha ALLA era åsikter. Skriv till mig på Facebook, eller på twitter (@dunderskaegg) eller här i kommentatorsfältet. 


Tills vi ses igen.


Stay nerdy. Stay awesome.

Av Herr Dunderskägg - 29 maj 2015 11:41


Första inlägget på nästan ett år... Let's go!


Satt på Facebook nu på morgonkvisten och scrollade, sådär skönt avslappnat, när jag upptäckte regnbågsmattan i Nikolaikyrkan i Örebro. De har numer alternativet att ha en matta i regnbågens och öppenhetens tecken i sin kyrka.


Jag applåderar er! Äntligen ett ståndtagande om att alla är lika värda. Ett fall framåt för den annars, rätt hårt hållda, svenska kyrkan.

Det finns dock fortfarande motståndare till kvinnliga präster, det finns fortfarande en stor, utbredd rädsla för det okända och det är en smal väg de går, med en hårt hållen syn på livet och sin omgivning. 


Nikolaikyrkan i Örebro är väldigt stolta över sin nya matta, som präglar öppenheten och toleransen vi alla söker i dagens samhälle. Men sen finns det just de där stofilerna. Och det finns förbannat många av dessa totalt intelligensbefriade personerna som än idag lever, äter och skiter efter orden i den utdaterade Bibliska texten.


Ni vet, den som inget stämmer om. Verkligen inget. Den skrevs för första gången för ÖVER 2000 år sedan (enl. utsago). Och när man börjar diskutera med dessa stenålders-mentalitets-individerna, tänker jag - att prata öppenhet, tolerans och "svåra frågor" med en fundamentalt religiös (fossil) kristen, är som att försöka diskutera med en ko.

Du får ur dig allting, men i gensvar får du bara ett konstigt ljud som du inte alls förstår. Lite så. Det är inte ett gensvar som går att tyda på något vis.


Det är ett språk du aldrig kommer lära dig.


En ko kan väl vara vis, på sitt sätt, men ni lever två väldigt olika liv och talar två vitt skilda språk. En ko har kanske ett par färger, medan du kan ha många olika. Ja, ni märker var jag går med detta, va? En som inte kan förändra sig medan du kan göra stor skillnad. 


Jag säger absolut inte att ALLA kristna är såna. Det finns väldigt många kristna med en väldigt tolerant och öppen syn på människors lika värde och livskvalitet. Men det finns alldeles för många kristna som lever kvar i, vad amerikanerna kallar "the dark ages" (medeltiden), där det mer var regel än undantag att få slå sin kvinna, våldta och mörda utan att nån egentligen höjde ett ögonbryn.


Just de där kristna, lever kvar i en värld där alla gick på droger och var fulla i stort sett hela sina liv. Där opium var lika vanligt som bordsvatten är till middagen du äter idag. 

De där kristna, hänvisar till Bibeln och "Guds ord", där de hänvisar till att den där "Gud"-figuren älskar allt och alla, men avskyr många. Hur går det egentligen ihop? Jesus älskar också alla, enligt de där kristna, men lever du på ett visst sätt så kan han absolut inte älska de personerna, fast han älskar alla....(?)


Ni fattar varför jag är förvirrad, va?


Bibeln är inte "Guds" ord. Det är höga munkars ord. Det är sägner som berättades för små barn för att hålla de i schack. Det gick såpass över styr, att folk själva började tro på en figur med skägg i skyn. 

Som är osynlig och som ingen nånsin sett eller hört fysiskt, men som skapade allt och alla. Ja, just det... Jorden är 6000 år gammal också, i deras ögon. Evolutionen är en lögn och allt som står i en bok är sant.

Det är som att säga att allt som står på Flashback är sant. Eller att allt som står i Se & hört faktiskt är fakta och ett fysiskt bevis på att nånting faktiskt har hänt eller sagt.


Ni fattar min liknelse med kon, va? Som att prata med nån som aldrig kommer förstå vad du säger. Du kommer heller inte förstå vad den säger till dig. Du hör bara ett oförståeligt läte. Ett brölande som är så primalt att det inte kan tolkas, i och med att du är en mer utvecklad individ. That's evolution, baby!


HBTQ-familjen har inget värde och kvinnor ska fortfarande stå i köket. Året är alltså 2015 och dessa åsikter finns alltså kvar och är fortfarande inget konstigt? Jag skäms. Jag skäms å det grövsta för dessa trångsynta neandertalare som vågar kalla sig själva människor.


Det fanns ljusglimtar här och där att saker började gå framåt - sen hände något. Och det är en politisk fråga i mångt och mycket. Men det är en historia för en helt annan dag. Annars hade jag suttit och skrivit här till sent ikväll och det har jag inte tid med, då jag ska iväg och bowla och klippa skägget hos en barberare för första gången. 


Spännande!


Tills vi ses igen - Stay tolerant. Stay awesome!

/Daniel

Av Herr Dunderskägg - 4 oktober 2014 21:18


Jag kände dig liksom aldrig. Inte på riktigt. Men du var ändå som en kompis kompis. 

Ni vet - man ses nån gång, flyktigt sådär, har  bra och givande pratstunder och man skrattar ihop.

Man känner den där känslan att: "Vi borde ses oftare och snacka lite skit. Kanske ta en öl ihop".


Den känslan hade jag om dig. Men nu är du borta. Jag har förlorat en bekant. En vän. För det var du.


Så hastigt livet kan tas ifrån oss alla. Så brutalt livet kan vara emot de som står en nära. På en sekund förändras livet totalt. Ibland till det sämre, ibland till det bättre. I min erfarenhet - till det sämre.

Man frågar sig själv "varför just denna människa?" och man blir betungad av att höra att något så tragiskt har skett.


Tack för alla fina pratstunder jag fick ha med dig. Jag uppskattar det väldigt mycket. En klok, omtyckt och varm människa verkade du vara. Jag hade så gärna velat känna dig bättre. 


Mina kondoleanser går ut till din familj, dina vänner, din fru och dina barn. Jag sörjer med er alla. 


Kommer alltid minnas dig, även fast vi inte kände varandra så bra.

Så overkligt. Så orättvist. 


Sov gott, min vän.


Alltid saknad.


---


"Vi hann ej säga Dig farväl, ty döden kom så fort.
Men nu vi säga Dig vårt tack, vid evighetens port."

Av Herr Dunderskägg - 30 september 2014 18:07

Jag har inte haft ett lätt liv, på något vis. Det ska jag börja med.


Och jag vet att jag varit, lite utav, ett svart får genom alla år. En människa som varit i mer trubbel än vad jag någonsin velat vara. Ekonomiskt, personligt och familjemässigt. Jag har inte gjort det lätt för någon i min närhet.


Jag har nog varit osams med alla jag någonsin älskat. Vanligt? Kanske. Acceptabelt? Inte ens nära.

Det är här jag inte kan förstå att jag fortfarande har en familj, föräldrar, som fortfarande stöttar mig.


Jag har varit arbetslös under så länge, att jag knappt kommer ihåg hur det känns att faktiskt ha rutiner i mitt liv. Jag kanske är försoffad, jag kanske har blivit lat. Jag kanske till och med har blivit någorlunda rädd för att jobba. I ren rädsla att förlora det, pga en rädsla för mig själv och att jag ska göra folk - arbetskamrater och chefer - besvikna på mitt dagsverke.


Jag har gått på socialbidrag och jag vet hur många som avskytt mig för det. Ni behöver inte längre gömma det. Jag såg genom er alla, hela tiden, vad ni egentligen tyckte om mig och kanske - vad ni fortfarande tycker.


Vänner, släkt, bekanta... Och speciellt - min familj.


Min familj, ja... Som trots att jag jag kämpat, varit dum, betett mig som en idiot och varit allmänt ohyffsad - fortfarande stöttar mig. Dag ut. Dag in. I vått och i torrt. Trots att jag inte förtjänar den sortens kärlek.

Jag har försatt mig i skiten själv. Jag har gjort så många dumma val i livet att jag önskar jag kunde vrida tillbaka klockan och tiden, åtminstone 10 år och göra om mitt vuxna liv, från scratch.


Jag hade tagit lättare vägar, valt bättre möjligheter för mig själv och min familj. Jag hade inte blivit osams på det viset med de som står mig nära - på samma sätt. Visst, alla har vi väl ändå duster och det är en del av varje människas liv. Att ha några farthinder på vägen, så att säga.


Jag önskar att det var lätt att få ett jobb. Jag önskar det var lätt att få livet att vända på en femöring. 


Men sanningen är något helt annat. Jag ser på alla vänner, mina syskon och mina fantastiska föräldrar, som kanske inte haft det lätt - men som valt mindre dumma vägar i sitt liv. Som jag borde ha gjort.


Pappa - som trots sjukdom, smärta och som gått igenom så många personliga tragedier, ändå står där, stolt och stark. En förebild för mig på så många vis. En pappa som du, vill jag också bli. Jag vill bli en lika stark förälder som du. Skjutsat hit och dit som en skottspole. Till skola, hem från skola, till och från fester och vänner.

Mitt i nätterna, trots att ögonen knappt är öppna på dig. Som alltid ställt upp med bakning till födelsedagar, lagt ut pengar när det varit en knapp månad och alltid hjälpt till på alla sätt du kunnat och fortfarande gör.


Min lilla mamma - som trots år av oro (för, bl a, mig) gjort ett sånt fantastiskt jobb med oss alla. Du har alltid älskat, trots att jag och mina syskon kanske inte alla gånger varit de lättaste att handskas med. Du är en solstråle och en skinande stjärna. När du har en tung dag, så ler du ändå. Du ger och ger och ger. Så mycket kärlek och så mycket styrka. Jag fattar inte var du får allt ifrån. Du är starkare än du själv påstår att du är. Du är en av de absolut starkaste kvinnorna jag någonsin fått äran att lära känna. Och du är den bästa mamma man kan önska utav livet.


Största "broren", Magnus - Som alltid haft ett jobb, som alltid fått saker och ting att gå ihop och som alltid funnits där, litegrann i bakgrunden som att du alltid haft ett öga på oss småsyskon, vad vi gjort och inte gjort. En skyddsling.

Du har en fantastisk familj, du vågade dig på en flytt på över 70 mil norrut och har fått ett jättebra liv där uppe. Jag saknar dig varje dag som går när jag inte får träffa dig. Du är en så fantastiskt rolig och givmild och har alltid ett skämt eller en ful grimas som i skjortärmen (eller kragen) när man är lite nere. 


Joakim, the middle one - En populär kille som alltid haft det lätt för sig. Valde alltid de smartaste vägarna och har alltid gjort bra ifrån sig, vad det än har varit. Jobbkarriären, bilar, ekonomin etc. 

En stor förebild för mig, som jag varit så osams med under så många år. Jag hoppas, innerligt, att jag en dag kan bli lika framgångsrik som du. Lika kärleksfull och lika generös.


Matilda, våran lillasyster - Världens underbaraste syster, med världens goaste unge. Du får mig alltid att le och skrattar. Det spelar ingen roll hur tomt, mörkt eller tungt livet verkar, så har du alltid haft ett sätt att få mig att garva tills jag gråter. Jag är så tacksam för att du har funnits vid min sida under dessa år.

Du är den jag kommit närmast av syskonskaran av olika skäl, mest pga att vi nästan alltid varit i varandras umgängeskrets, kompismässigt och det har hjälpt oss att få det starka band vi har idag. Älskade syster!


Jag borde väl avsluta nånstans här, antar jag. Jag vet bara inte hur. Tårarna rinner och näsan likaså. Ni är världens bästa familj och jag är så oerhört tacksam och så stolt att få kalla er för min familj och mina syskon. 

Hoppas ni alla förstår hur mycket jag älskar er och alltid KOMMER att älska er.


Jag ska göra mitt bästa för att få ett jobb, för att få ordning på mitt liv och få någon rutin eller normal vardag, så ni kan känna stolthet även över mig. För så många gånger känner jag mig inte värd er kärlek och jag förstår att ni har varit väldigt less på mig och hur jag varit som person. Jag skäms över mig själv många gånger. Jag försöker gömma det, så gott det går.


Men jag kan bara bära så pass mycket...


Jag hoppas bara att jag i framtiden kan bli lika bra föräldrar och en förebild för era barn som ni alla är och har lyckats bli.


/Er son, lillebror och storebror, Daniel.

Av Herr Dunderskägg - 15 augusti 2014 10:15


I dagarna har vi förlorat en av de stora. Robin Williams. En legend, en komiker och magnifik skådespelare med en talang, sällan skådad. En person, som beskrivs ha varit, en varm, godhjärtad och "äkta" människa.

En person som vi nog aldrig trodde skulle försvinna såpass hastigt och brutalt som han gjorde. Depression är inget att ta lätt på. Jag vet...


Jag var deprimerad under långa perioder under tonåren. Även långt in i 20-årsåldern kämpade jag med detta ständiga mörker. Jag såg många vägar ut, men gav mig fan på att jag skulle bekämpa det monster, som är en depression.

Jag lyckades, men är såklart livrädd att falla tillbaka i det mörka hål där jag en gång höll till. I så många år, utan att kunna ta mig ur den grop jag själv grävt. 


Visst finns det bakgrund till det hela som kanske påverkade. Men alla - och då menar jag alla - kan bekämpa denna sjukdom. 


Jag vet att, ord känns så små, när man prata om depression. Jag vet själv att man inte vill lyssna på dom som säger att "allt kommer bli bra" och att man känner att "varför ska jag lyssna på dig?" när de säger att de finns där för en.

Men i verkligenheten så är det nog en bra sak. Det finns också professionell hjälp till hands. Och det var det som räddade mig, det och Maria. 


Jag vet att folk vill hjälpa. Jag vet att många kände sig hjälplösa. Jag vet också att många inte trodde på mig. Det kom många gliringar att jag "bara klagar hela tiden" och "gråter i min blogg" i tron att jag bara sökte uppmärksamhet. Visst, uppmärksamheten var nog mer ett rop på hjälp. Ett rop på hjälp som inte hörsammades förrän i allra sista sekund.


Det finns så mycket jag skulle vilja säga, men som en deprimerad människa inte tror på. De är så svalda av det mörker som är en depression att de inte alls är intresserade. De blir introverta och stänger alla dörrar omkring sig i tron om att de kan klara av det på egen hand. Och visst, det har säkert nog någon enstaka individ också gjort.

Men oftast är psyket så nedkört i botten att de bara ser detta eviga mörker, de hör bara demonerna som viskar onda ord i ens öra.


Jag vill bara säga att, hur det än är, så vill jag finnas där. Men inte på det sätt som kanske alla tror. Utan, bara på det mest fundamentala sätt som finns. Jag kan bara sitta där, i samma rum som dig. Tyst. 

Eller så kan vi lyssna på lite bra musik och bara... Lyssna. Jag sitter gärna i timtal och lyssnar på vad du har att säga och försöker komma med några positiva tankar som feedback. 

Vi kan också spela TV-spel om du är med på det, eller så kan vi prata om det är det du vill. Jag vet att det är svårt att vara en åhörare när man är så nedkörd att allt bara är skit.


Men jag lovar. Vi är massor av människor som gått igenom det du gör. Du, personen som gömmer sin psykiska ohälsa, utan att säga något. Du som sätter på dig en mask, istället för att avslöja ditt riktiga jag. 

Vi kan inte veta att du mår dåligt, förrän du själv erkänner för dig själv att du mår så dåligt att du enbart ser den "enkla utvägen". 


Det finns så mycket jag vill säga. Det finns så mycket jag, eller snarare, vi vill hjälpa till med. På ett så simpelt sätt som att bara... Lyssna på dig. Vi vill inte leka hobbypsykolog. Vi vill bara lyssna på vad du har att säga.

Det gör inget om du gråter hysteriskt. Det gör inget om du bryter ihop och bara vill ha närhet en stund. Närhet som i - att spendera tid i samma rum, i samma lägenhet, i samma hus. 


Det finns så otroligt mycket att leva för. Kärlek, vänner, familj. Ja, till och med drömmar du hade när du var liten. Det finns en hel värld som väntar på att upptäckas.

Hjälp finns att få. Snälla, var inte rädd att söka den. 

Vi är en armé, som tänker hålla dig på fötter när det inte finns någon ljusning i horisonten. Vi är axlarna du kan stödja dig emot när du inte längre orkar gå själv. Vi är din trygga hamn, när havet vill dra med dig i sina starka strömmar.

 

Men... I slutändan är det är upp till dig att söka den hjälpen. Vi kan bara hjälpa dig på vägen. Allt jag vet, är att det är värt det i slutändan, även om det verkar hopplöst i början.


Det är Du - och enbart Du - som avgör vad du gör av den hjälpen som finns. 


Tack för att ni läst och lyssnat på mina ord. Tack för alla er, som finns vid min sida, dag ut och dag in.

Utan er - hade jag aldrig lyckats.


/Daniel Eriksson

Av Herr Dunderskägg - 27 april 2014 19:33


Ibland har man bara såna dagar där man bara vill glömma allt, gömma sig under en sten och förvinna från världen en stund. Idag, är en sån dag. Jag mår skit, kan inte äta, är rastlös, men vet inte vad jag ska göra åt det. Allt blir bara fel. 


Tänk ändå att två ynka personer kan göra så mycket fel, vara så hemska och förstöra för så många andra.

Det är nog mest det som stör mig. Visst, allt annat rör vid mig också, såklart. Det blev bara så fel.

Ingen förtjänar ju att dö i förtid.


Var upp till farbror Stigs hus, för sista gången idag. Jag tror i alla fall att det blir sista gången.

Sista gången jag fick gå in i hans hus, känna alla dofter och ta in allt. Jag saknar dig, något så oerhört, ska du veta. Inget är detsamma utan dig. Dina syskon lider.

Man ska inte behöva begrava sin minsta lillebror. Kan inte ens ana hur dom känner.


Jag försöker - men det är oerhört svårt.


Jag vet att du hade velat att vi skulle gå vidare. Du hade en så enkel syn på döden och accepterade att döden kunde komma fort. Men det gör så ont. Våra hjärtan blöder och tårarna de rinner. Vi möts ju en vacker dag, jag vet, men det är så lång tid kvar.


Dessa sista ord, är tillägnade dig...


Tänk er inte honom, som någon som givit sig av. Hans resa har bara börjat.
Vi lever många liv och det på jorden, är bara ett.
Tänk er, att han vilar från sorger och tårar.
På en plats fylld av värme och trygghet, där man inte räknar varken dagar eller år.

 

Tänk er hur han önskar att ni visste att inget utom er sorg kan dö.
Och tänk er honom, levande i hjärtat, på dem han vidrört.
För ingenting han älskat kan någonsin gå förlorat,
och att han var, för alltid och oändligt älskad!


...tills dess att vi ses igen, älskade farbror.

Av Herr Dunderskägg - 20 mars 2014 12:12

Efter 13 år tog Angela Gossow steget ned som frontkvinna i Arch Enemy och lämnade facklan till den unga och mycket talangfulla Alissa White-Gluz (ex-The Agonist). En era som många kommer ta som ett stort nederlag för Arch Enemy, men som jag ser var nödvändig.


Angela Gossows 13 år i Arch Enemy var succé, efter succé, efter succé. Det fanns inget som kunde stoppa dom. Och det finns inget som kommer kunna stoppa dom nu heller. De får in en sångerska som absolut inte är någon duvunge.

Alissa, som frontat The Agonist sedan 2004 har stor erfarenhet då The Agonist turnerat världen runt med band såsom, "Scar Symmetry", "Kamelot", "Sonata Arctica" och "Enslaved". 


Nya singeln, "War eternal", ifrån kommande plattan med samma namn är ett tungt epos där Arch Enemys rötter plockas fram och där Alissa tar sig an Gossows legendariska arv med stor pondus och bravur. Jag är mäkta imponerad.


Många har frågat sig hur hennes scenframträdande och närvaro under konserterna. Jag kan nästan till 100% säga att det kommer bli MINST lika energifyllda shower som Arch Enemy hade när Angela frontade bandet.

Det är ingen rookie, vi kommer få se framöver. 10 års framgångar med The Agonist är inget man ska sticka under stolen. Alissas karriär har gått spikrakt uppåt sedan hon såg dagens ljus på metalscenen. Och det gör ju inte det hela sämre att få äran att sjunga i ett av världens mest framstående melo-dödsband. 


Jag låter er lyssna själva. I min bok, låter hon som Angela när det begav sig för 13 år sedan. But hey, that's just me...


Ni hittar nya videon här: http://vimeo.com/89576028 


Nå, vad tycker ni? Släng iväg en kommentar, antingen här eller på Facebook. 


Stay true. Stay awesome.

Presentation


Skäggig. Bloggar ibland.

Omröstning

Hur länge har du följt bloggen?
 Sedan starten 2009
 Följer den bara sporadiskt
 Hittade den just
 Din blogg är skit, vem bryr sig?

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Kategorier


Skapa flashcards